Universitetssjukhuset i Linköping.
Fem månader efter den livsavgörande transplantationen vågar Vingåkersbon Robert Lindman försiktigt drömma om framtiden – trots att statistiken rent krasst visar att bara var femte får ett långt liv efter en stamcellstransplantation.
– Från att ha haft som krav att överleva till tremånaderskontrollen så tänker jag nu att två år ska jag fasiken klara. Att få fylla 50 vore fint och att drömma om 60 går ju faktiskt. Men någonstans måste man vara realistisk och anpassa sitt liv efter de förutsättningar man har fått, skriver han.
Fyrabarnspappan svarar via mejl, för att kunna svara när energinivån är som högst och för att orken inte räcker till ett påfrestande samtal. Sedan han drabbades av akut myeloisk leukemi förra hösten har livet varit en kamp mellan hopp och förtvivlan. När en blodcellstransplantation var den enda möjligheten att överleva och ingen släkting passade som donator, skrev Robert Lindman en desperat vädjan på Facebook.
Han uppmanade alla att anmäla sig till Tobiasregistret, som fick en anstormning av anmälningar efter inlägget. Registret har nu nästan 400 000 personer som vill dela med sig av sina blodstamceller och liknande register finns runtom i världen.
Någonstans hittades till slut en lämplig donator som matchade Robert Lindmans ovanliga genuppsättning. En donator som i sista stund blev otillgänglig – men som en skänk från ovan ersattes av en annan. Transplantationen gjordes på Universitetssjukhuset i Linköping den 14 april i år.
– Det var två experter på plats som hade cellerna i en slags plastpåsar som ligger i en kyld container. Man tinade påsarna och sprutade in dem via den lilla plastslang jag haft inopererad i bröstkorgen sedan jag blev inlagd i början av november. Hela manövern tog cirka två timmar och jag kände inget obehag, utöver den fruktansvärda doft av burkmajs som kylvätskan för med sig.
Lukten av majs på burk slipper han helst, även om den är småpotatis i sammanhanget. Inför ingreppet hölls ett möte där Robert Lindman för första gången fick ta med sig en anhörig som också fick ta del av information om alla komplikationer som kan uppstå och den statistiska chansen att överleva.
– Milt uttryckt så blir det en väldigt klinisk diskussion som för anhöriga är väldigt jobbigt att genomlida. För mig som patient hade jag efter så lång tid redan förlikat sig med sjukdomens risker, att jag var relativt härdad.
I väntan på transplantationen har kroppen fått otaliga behandlingar med stark cytostatika för att slå ut cancercellerna, som hela tiden kom tillbaka. Behandlingarna slog samtidigt ut immunförsvaret och Robert Lindman fick leva isolerat på sjukhuset. Inför transplantationen skulle alla sjuka celler bort och kroppen nå det man kallar remission, med vad han beskriver som "medicinska kärnvapen".
– Med de metoder som finns tillgängliga i Sverige så bedömdes jag efter varje behandling vara i komplett remission, men när de tittade med det lite större mikroskopet i Tyskland, hittade man alltid ett antal envisa celler som inte riktigt ville försvinna. Men det är först de senaste åren man ens har kunnat mäta så pass noggrant och man har ju under rätt många år transplanterat patienter ändå, så jag var helt inställd på att det skulle gå bra trots allt.
Mänskliga stamceller vid ett forskningslaboratorium i USA.
I början av maj fick Robert Lindman äntligen komma hem igen. Först sov han i tre dygn, medan hans fru Anna skötte markservicen.
– I mitt fall har jag en otrolig tur som har en fantastisk fru som verkligen har skött allt under hela sjukdomen och även efter transplantationen. Alla patienter har inte den lyxen och i mitt fall har det ökat mina chanser att överleva.
Sedan kom bakslaget med komplikationer och Robert Lindman fick återigen checka in på sjukhuset med fruktansvärda smärtor.
– Under hela sjukdomen har jag bara tänkt på att överleva till varje pris – men någonstans där önskade jag att jag var död i stället.
Livslusten har kommit tillbaka och Robert Lindman beskriver att han nu mår oförskämt bra, trots att det fortfarande finns en risk för återfall. Att drabbas av covid-19 vore en katastrof och därför måste han och familjen fortsätta leva med restriktioner tills kroppen kan tillgodogöra sig vaccinet, förhoppningsvis vid nyår.
– Jag har fått positivt besked från min tremånaderskontroll och inte ens tyskarna med sitt supermikroskop hittar några rester av cancerceller kvar.
På Tobiasregistrets hemsida finns en steg-för-stegguide för hur man blir donator.