Jag minns även kampanjens sista valmöte som Obama höll nära midnatt i Manassas, Virginia, bara någon timme innan de första rösterna skulle läggas i de tidigt röstande byarna i New Hampshire. Polisen hade stängt av vägen för biltrafik någon kilometer från mötesplatsen och jag fick småjogga den sista biten tillsammans med flera hundra amerikaner. Stämningen påminde om den vid uppladdningen inför musikkonserter som jag gick på i tonåren.
Och så gatufesten i centrala Washington DC på valnatten, i kvarter som jag nog hade hållit mig borta från efter mörkrets inbrott alla andra dagar än just denna.
Men det var då. Den nya politiska berättelsen från USA handlar om två presidentår i hård motvind, om en motståndare som har omgrupperat och gått till anfall och om en Obama som i tisdags togs ner på jorden av väljarna, och det med besked.
Betyder det att den tidigare så upphöjde presidentens bästa tid är förbi? Nja. Ingen verksam president kan leva upp till de förväntningar som omgav Obama vid inträdet i ämbetet. 2008 var han en dröm, eller rättare sagt många drömmar. Var och en formade sin egen framtidsbild av presidenten Obama som hon och han fyllde med sina egna förhoppningar: Den fredlige demokratispridaren. Den inrikespolitiske brobyggaren. Den energiske reformatorn. Den kloke och rättvise ekonomen.
Obama skulle ordna fram jobb, kapa statens underskott, ge fler amerikaner en vårdförsäkring och återupprätta USA:s anseende utomlands. Och allt detta skulle göras ömsint i ett klimat av brett samhälleligt samförstånd.
Det var bäddat för ett fall för presidenten, även om få trodde att det skulle bli så hårt, och det var självförvållat. Obama byggde upp dessa stora och sinsemellan motstridiga förväntningar.
Med det sagt är huvuddelen av kritiken mot honom orättvis. Detaljerna i sjukförsäkringsreformen utformades inte, som under Clinton, av Vita huset utan av kongressen men naturligtvis inte tillsammans med och under hurrarop från dem som i grunden inte ville ha den. Finansinstituten behövde räddas för att inte det ekonomiska systemet skulle rasa ihop, något som hade fått allvarliga följder långt utanför USA: s gränser. Ökade offentliga utgifter i stimulanspaketet var en nödvändighet vid ett så kraftigt fall i efterfrågan.
I utrikespolitiken slog Obama an en ny försonlig ton, reparerade USA:s skadade relationer med allierade och sträckte ut en hand till antagonisterna. Han har tagit viktiga steg mot reträtt ur Irak och lagt om strategin i Afghanistan. Det är en annan sak att vissa inte har greppat den utsträckta handen och att det är betydligt enklare att starta ett krig än att avsluta det.
Däremot är det lätt att stämma in i en annan typ av kritik mot presidenten. Den passionerade agitatorn Obama visade upp sig på slutrakan i mellanårsvalet men har varit frånvarande under större delen av sin tid på presidentposten. Reformer som har gynnar medelamerikanen, som stimulanspaketets skattelättnader, har inte marknadsförts särskilt effektivt.
Många saknar också den medkännande Obama. Bill Clinton hånades som president mycket för sin patenterade ”I feel your pain” men han knöt också an till människor som få andra. Obama har en annan stil och fäller inte som Clinton en tår vid rätt tidpunkt. Men han behöver uppenbarligen finna sitt sätt att träffa den där nerven som får fler människor att känna att presidenten förstår dem, även när han inte kan ge dem en snabb smärtlindring.
Det amerikanska politiska systemet är trögt med inbyggd balans mellan de olika politiska institutionerna, vilket gör presidenten betydligt mindre fri i inrikespolitiken än vad inramningen runt hans ämbete ger intryck av. Den upphöjda positionen ger dock honom goda möjligheter att driva och vinna debatter. Barack Obama har inte utnyttjat det särskilt väl.
Men det kan ändras. De ekonomiska indikatorerna börjar peka åt rätt håll och det politiska motståndet är svagare än det verkar. Republikanernas kontroll över representanthuset tvingar dem att bekänna färg på ett annat sätt än tidigare. Partiet har varit effektivt på att kritisera den förda politiken men sämre på att presentera lösningar på de stora problemen. Under besöket i USA för ett par veckor sedan såg jag hur ledande republikanska kandidater och förmenta budgethökar duckade undan journalistfrågor om vilka stora budgetposter som bör kapas och vilka skatter som bör höjas.
Och trots de låga förtroendesiffrorna för presidenten är det svårt att se vilken politiker i motståndarlägret som kan utmana honom.
Så även om Barack Obamas smekmånad med det amerikanska folket är över kan resten av tiden i ämbetet bli tillräckligt bra för att ge honom en respektingivande plats i historieböckerna. Än kan han.