De senaste veckornas inspel om invandring och flyktingmottagande från ledande sörmländska kommunpolitiker (S) ger skäl att fundera på dessa frågor. Budskapet är delvis nytt. Invandringens storlek kopplas samman med de sociala problemens omfattning. Politikerna liksom säger: ”Det är fullt här, vi orkar inte mer”.
Sverigedemokraterna tillerkänns substans i sin problemanalys, partiets budskap tillskrivs styrka och SD framställs som legitima uttolkare av människors frustration: ”Om vi inte håller tillbaka invandringen kommer väljarna att rösta på Sverigedemokraterna”.
Det socialdemokratiska språket imiterar det hos SD och dess svans. Man ”vågar”, ”talar klarspråk”, ”säger som det är”, ”sänder signaler”.
Halvvägs in i mandatperioden börjar kommunalråden darra. I stället för att presentera en egen analys – där kompromisslöst försvar av människors strävan efter frihet och lycka i annat land är centralt – väljer de att närma sig SD i tilltal och sakpolitik.
Det här uppträdandet kan hänga samman med saker som brist på mod och avsaknad av ork att ta svåra debatter, kortsiktiga maktkalkyler och på marginalen tvivel på de egna värderingarna.
Men det kan även handla om den allmänna socialdemokratiska vilsenheten där vissa socialdemokrater vill testa något nytt – ge partiet en ny image, en som bättre överensstämmer med värderingarna hos dess väljare som överlag är betydligt mindre progressiva än partiet i livsstils- och värdefrågor. SOM-institutet har konstaterat att gamla S-väljare med god marginal utgjorde den största partibytargrupp som valde Sverigedemokraterna 2010.
Socialdemokraterna har bemött främlingsfientliga väljarflykter med hårdare invandringspolitik förr, på 90-talet då partiet efter återkomsten i regeringsställning drev igenom skärpningar av reglerna för anhöriginvandring. Det var då som den nyligen debatterade sista länken för familjeförening avskaffades.
I bakgrunden spökade de stora väljarförlusterna till Ny demokrati 1991 och en plötsligt ökad främlingsfientlighet i opinionen, i spåren av den ekonomiska krisen.
En förflyttning högerut i frågor som invandring och rättspolitik kan också göras mer varaktigt, samtidigt som S behåller eller till och med förstärker vänsterprofilen i den ekonomiska politiken och synen på den offentliga sektorn. I Storbritannien gjordes nyligen ett försök i det socialdemokratiska systerpartiet. Det fick till och med fick en beteckning: ”Blue Labour”.
Den främsta testballongen i Sverige var kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalus förslag förra året om villkorat svenskt medborgarskap. Partiledningen biföll först idén men tvingades backa efter starka protester, inte minst internt.
Efter den stormen torde Blue Labour-vägen vara stängd för Socialdemokraterna – på nationell nivå. Lokalt är diverse tarvliga varianter däremot fullt möjliga. Det gäller särskilt orter där partiet tidigare hade en dominerande ställning som nu hotas av en krympande kärnväljarkår och av ett växande SD. Malmö är en sådan kommun, Katrineholm en annan, Eskilstuna en tredje.
Inget av det måste förstås hända. Tendenserna kan kvävas i sin linda om tillräckligt många anständiga socialdemokrater säger stopp och belägg, och letar rätt på en och annan borttappad ryggrad.
Blue Labour i Sörmland
Hur stark står sig den demokratiska anständigheten mot främlingsfientligheten? Vilket utrymme har högerpopulismen inom socialdemokratin?
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!