Tre av kvinnorna greps strax efter aktionen och har sedan dess suttit häktade. De står åtalade för ”huliganism” som är en gummiparagraf. Om man kopplar på motivet ”religiöst hat”, som åklagaren gjort här, och handlingen har utförts av en grupp personer finns i straffskalan fängelse i upp till sju år.
Vladimir Putin fördömde tidigt aktionen varpå Maria Aljochina, Jekaterina Samutsevitj och Nadezjda Tolokonnikova utsattes för omfattande smutskastning i statskontrollerade medier. Kvinnorna har framställts som moraliskt depraverade och verktyg för yttre krafter som vill skada den ryskortodoxa kyrkan och Rysslands andliga grundvalar.
Denna vecka hölls rättegången. I sina bärande delar var den en charad. Bland åklagarens vittnen fanns personer som inte var närvarande i katedralen 21 februari utan som bara hade sett videoklippet på nätet. Vittnesmålen inleddes med åklagarfrågor om huruvida personen var troende ryskortodox kristen, med följdfrågor om bland annat högtids- och fasteritualer. Syftet var att visa den skada Pussy Riot hade orsakat hela den ortodoxt kristna världen.
Nej, detta är inte en blasfemihistoria i egentlig mening, ingen urspårad rättslig hantering av trosfrågor, ingen rysk variant av Muhammedteckningar. Här handlar det om politisk makt och utmaning av den. Punkgruppens protestaktion träffade nämligen en öm punkt – symbiosen mellan den ryskortodoxa kyrkan, mer exakt Moskvapatriarkatet, och den ryska regimen samt det faktum att flera av kyrkans ledande företrädare ingår i det rådande systemet av korruption och rofferi.
I samband med debatten om Pussy Riot har det varit uppmärksamhet om patriark Kirills armbandsur för 200 000 kronor, som hade retuscherats bort från kyrkans webbplats, och hans vidlyftiga begäran om ersättning för skador på en lägenhet han äger – även den värd en rund summa.
Att många kyrkoledare inte riktigt lever enligt den måttfullhet de lär ut, är ingen hemlighet för det stora flertalet människor i Ryssland. Lika känt är att den ledande kyrkan i landet i alla tider har stått nära den politiska makten och i olika grad predikat lydnad och tacksamhet gentemot staten. Samma inställning har för övrigt de högsta ryska muslimska och judiska religiösa ledarna. På senare tid har kyrkan gett sin välsignelse till allt från Tjetjenienkrig till Putins återkomst på presidentposten.
Det nya är att dessa frågor debatteras öppet. Inte bara subversiva bloggare utan även ansedda tidningar rapporterar om skandalerna. Pussy Riot har med sin aktion sparkat upp dörrarna ytterligare.
Myndigheternas våldsamma reaktion har varit kontraproduktiv. En stor mängd kulturpersonligheter i Ryssland och utlandet har uttryckt stöd för de fängslade. Många fler har fått upp ögonen för det ryska rättssystemets repressiva natur och brist på integritet.
Insikten om att rättsväsendet har gått för långt med Pussy Riot tycks också ha nått presidenten. I torsdags sa han i en intervju att han inte anser att kvinnorna förtjänar så hårda straff. Det är en signal till domstolen att ta det lugnt och säger allt om vem som har sista ordet i politiskt känsliga högprofilmål.
Hur det än går kommer såväl den politiska makten som kyrkan ut som förlorare ur denna historia, vilket också visar kraften i den ryska Protesten. Trots repression minskar den inte i styrka utan söker sig till nya arenor och finner nya uttrycksformer.