Bakom Sveriges ekonomiska välmåga i dag ligger en mängd politiska beslut fattade i bred enighet. Ta bara 1980- och 90-talet. Skattereformer och avregleringar av allt från finansmarknad till inrikesflyg stärkte den svenska ekonomins konkurrenskraft. Pensionsreformen desarmerade en tickande kostnadsbomb och gjorde det mer lönsamt att arbeta. Nya budgetregler gav bättre disciplin i hanteringen av statens pengar och förhindrade statsfinansiella kriser av det slag vi nu ser på flera håll i Europa.
De nya Moderaterna är ett bevis för att blockpolitiken inte heller gör det omöjligt för partier att reformeras i grunden. Alliansens tillkomst gav i sin tur ett välbehövligt maktskifte och tvingar nu fram en förnyelse i Socialdemokraterna.
Med allt detta sagt kan blockpolitiken ändå bli ett problem framöver. För det är skillnad på block förr och nu. 1991 skrev Moderaterna och Folkpartiet ihop manifestet Ny start för Sverige, som Centerpartiet och Kristdemokraterna anslöt sig till. Men 2006 var första gången som alla fyra gick till val på ett gemensamt utarbetat program. Detta upprepades inför valet 2010 och allianssamarbetet fördjupades.
Det är en betydande mental omställning. Alliansprojektet förvandlas i partiarbetarnas medvetande från ett maktpolitiskt medel till något betydligt större och starkare.
I veckan presenterade Maud Olofsson i ett debattinlägg i Dagens Nyheter Centerns behov av förnyelse och profilering.
Hon skriver självkritiskt att partiet under den förra mandatperioden var för lojalt med allianskamraterna och i allt för stor utsträckning försvarade system i stället för människor. Om det finns inget att invända men Olofsson slår även fast att bildandet av Alliansen gav väljarna ”ett tydligt besked om att Centerpartiet är och förblir ett borgerligt parti”.
Inte frihetligt, liberalt, grönt eller något annat. Utan borgerligt. Och förblir. Partiet formulerar alltså sitt uppdrag nu och framöver inte enbart i ideologiska termer utan även, och kanske främst, utifrån blocktillhörighet. Det sätter onekligen gränser för utvecklingen av den egna politiken.
Skarp blockstrid gör också att debatten styrs mot de frågor där det finns en skiljelinje mellan blocken, medan andra ämnen föses ut i periferin eller glöms bort. Så var det med handikappfrågorna, däribland assistansen till funktionshindrade som först landade i en parlamentarisk kommitté för att sedan dö som politiskt stridsämne. Samma sak med hbt-frågorna som under förra mandatperioden effektivt blockerades av Kristdemokraterna i regeringen, äktenskapslagen undantagen.
Folkpartiet släppte sitt traditionella krav på generösa villkor i a-kassan för i stället använda även den frågan som ett slagträ mot de rödgröna – val mellan jobb och bidrag.
Och så finns det en omständighet till: Sverigedemokraterna har etablerat sig i svensk politik och kan bli kvar länge. På kort sikt tvingar det alliansregeringen till samarbete med (framför allt) Miljöpartiet och Socialdemokraterna. På längre sikt kan andra möjligheter öppna sig. Mycket hänger på hur långt Socialdemokraterna går i sin förnyelse och vad som händer med Miljöpartiet efter byte av språkrör. Men redan nu bör ett och annat alliansparti fundera över hur helig Alliansen ska vara.