Men varför nöja sig med detta? Man kan gå vidare med vårdval inom den öppna specialistvården. Vissa landsting har redan gjort så, andra kan följa efter när de utrett frågan. Staten har avsatt en pott pengar som landstingen kan använda för att göra just det.
Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna vill att Landstinget Sörmland ansöker och utreder. Men den politiska majoriteten säger nej. Varför? Ja, det beror lite på vem man frågar. För även om majoritetspartierna Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet har tagit ett gemensamt beslut saknar de en gemensam linje. Det framgick av debatten på senaste landstingsfullmäktige.
Oppositionslandstingsrådet Magnus Leivik (M) har ställt en interpellation till landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren (S) där han efterlyser argument till nej-beslutet.
Kullgren svarar att de positiva erfarenheterna av Hälsoval inte kan överföras till specialistvården. Hon ser risker för splittring av vårdkedjan och högre kostnader, och hon tvivlar på att Sörmland har tillräckligt befolkningsunderlag för en valfrihetsreform i denna del av vården. Och så ger hon ett antal svepande formuleringar om att privatisering och konkurrens inte är svaret på vårdens utmaningar och att det saknas vetenskapligt stöd för att valfrihet i specialistvården ger högre kvalitet.
Under interpellationsdebatten kryddade hon det med ytterligare utläggningar på temat riskkapitalbolag och citat från en debattartikel av författarna till SNS-antologin Konkurrensens konsekvenser. Dess slutsats är att flertalet av de resultat politikerna trodde på när de konkurrensutsatte den offentliga sektorn inte kan beläggas vid utvärderingar. Kullgren uppmanade sina opponenter att läsa skriften.
Lästipset är nyttigt. Men om Kullgren själv har läst antologin borde hon ha sett en central punkt i professor Anders Anells genomgång av konkurrensen i vården: Den privata sjukhusvården i Sverige är så blygsam och inte alltid jämförbar med den offentliga. Utländska genomgångar, främst amerikanska, visar lite olika saker men är inte överförbara till svenska förhållanden.
Några bra motsvarigheter till det svenska vårdvalet i öppen specialistvård tycks inte finnas någon annanstans i världen. Men om de finns, kan Åsa Kullgren inte ha läst om dem i den SNS-antologi hon slog i huvudet på den borgerliga oppositionen.
Politiker har oftast inget förhandsfacit till den här typen av reformer. Alltså prövar man sig fram – utreder, analyserar problem, granskar lösningarna, spanar efter risker, genomför och utvärderar. Så var det med primärvården. Minns det socialdemokratiska motståndet och skräckbilderna då. Och se resultatet.
Ingen hävdar att gränslös etableringsfrihet ska råda i specialistvården, överallt. Samtidigt är det inte svårt att se verksamheter där det borde vara oproblematiskt, exempelvis i mödrahälsovård och barnhälsovård. I Stockholm utgår här ett fast belopp per listad patient som följer ett av landstinget beslutat vårdprogram, som gäller lika oavsett vårdgivare. Ingen splittring av den så kallade vårdkedjan, ingen kostnadsdrift.
Men Socialdemokraterna säger alltså nej – till och med till utredning.
Koalitionskamraterna FP och MP gick dock till val på löften att utvidga vårdvalet. Att säga att Socialdemokraterna har kört över dem kan de inte. Sjukvårdslandstingsrådet Thomas af Bjur (FP) vred sig därför som en mask i interpellationsdebatten för att motivera majoritetens nej. Han menade att Landstinget Sörmland inte ska bidra till splittring av de statliga pengarna utan låta andra landsting utreda.
Med andra ord: Halland, Gävleborg, Jönköping och Skåne ska undersöka om Landstinget Sörmland kan utvidga vårdvalet och om Folkpartiet i Sörmland kan genomföra sitt valprogram. Har Thomas af Bjur tur pågår dessa utredningar över valet.