Ändå har vissa debattörer i Sverige valt att relativisera och försöka sudda ut den skarpa gränsen mellan frihet och politiskt förtryck, och håna dem som stött Pussy Riot.
På vänsterkanten talas om hyckleri och dubbelmoral, eftersom inte samma stöd ges till diverse protestyttringar i väst. Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider har i veckan, i en artikel med rubriken ”Vår tids hjältar”, jämfört Pussy Riot med demonstranter som söker förhindra avverkningen i Ojnareskogen på Gotland. Svenska Dagbladets krönikör Andres Lokko har jämställt åtalet för Pussy Riots fredliga aktion med domarna mot personer i Storbritannien som under förra årets kravaller uppviglade på Facebook. Politisk protest här som där. Pussy Riot hade bara verktygen, till skillnad mot de maktlösa brittiska ungdomarna, menar han.
Det inom kulturvänstern tongivande Aftonbladet Kultur är inte sämre. ”Hyckleri om Pussy Riot”, är rubriken på kulturchef Åsa Linderborgs krönika i söndagens tidning. Att försvara gruppen är en självklarhet, försäkrar hon, samtidigt som hon ”funderar ändå över det oreserverade stödet de nu får i västvärlden”.
Pussy Riot ingår i konstnärskollektivet Vojna, slår hon fast, med det tydligen så viktiga tillägget att Vojna betyder krig, och berättar att detta konstnärkollektiv har målat en stor penis på en klaffbro, gjort installationer av gruppsex och eldat upp en polisbil. ”Kort och gott: de har gjort en massa saker som inte skulle accepteras i nåt land.”
Linderborg tar till hjälp den brittiske journalisten Simon Jenkins som i en krönika i The Guardian menar att hans landsmän hycklar när de kritiserar domen mot Pussy Riot men accepterar hårda straff mot egna medborgare för små förseelser, och räknar upp ett antal sådana.
Slutligen undrar Linderborg, i en retorisk släng till DN:s ledarskribent Erik Helmersson som kritiserat Andres Lokko, ”varför Putinkritiker får elda upp polisbilar i Moskva när Cameronkritiker inte får göra det i Londons förorter”.
Nu ingår inte Pussy Riot i Vojna. PR bildades däremot av bland andra två tidigare Vojnamedlemmar Jekaterina Samutsevitj och Nadezjda Tolokonnikova, som nu är fängslade tillsammans med Maria Aljochina. Tolokonnikova är också gift med Pjotr Verzilov som är något av en talesman för Vojnas Moskvagren. Bränningen av polisbilen på nyårsafton skedde i S:t Petersburg och genomfördes av den lokala grenen av Vojna, som agerar helt fristående från den i Moskva.
Men för att svara på Linderborgs fråga: I en polisstat, som Ryssland i grunden är, kan legitima politiska kampmetoder se annorlunda ut än i en västerländsk demokrati. Den ryska polisen är inte enbart en ordningsmakt utan även ett verktyg för politiskt förtryck. Polisbilen, eller bilarna som aktivisterna har hävdat, brändes som svar på fängslanden av flera oppositionsledare. Huruvida bränningen var särskilt smart eller ändamålsenlig är en annan fråga.
Gruppsexet på biologimuseet i Moskva ägde rum inför presidentvalet 2008, för att överföra den sexuella energin till ”björnungen” och stärka honom inför hans svåra uppgift. Aktivisterna syftade på Medvedev, där ”medved’” är ryska för björn.
Penisen på klaffbron 2010 restes genom broöppningen framför säkerhetstjänstens byggnad i S:t Petersburg. Den organisationens meritförteckning behöver knappast redovisas.
Och Vojna har genomfört många fler aktioner av det slaget, som grova plakatbudskap på möte för regimvänligt ungdomsförbund, inbrott i en polisstation med upphängning av banderoll mot polisbrutalitet och en sång på temat ”snutar är svin” i rättssalen under en politisk rättegång.
Vojna har emellanåt gått för långt och passerat en del gränser. Men att bara konstatera att grupperna har gjort ”en massa saker som inte skulle accepteras i något land” är inte seriöst. Här finns en politisk kontext och en politisk verklighet fjärran från vår.
Denna genomgång har nu inget att göra med Pussy Riot och det påstådda hyckleriet i egentlig mening. Åsa Linderborgs små fel och ofullständigheter illustrerar bara hur ytligt hon har studerat en fråga som hon har så starka åsikter om.
Pussy Riot dömdes inte för att ha bränt någon polisbil eller för att ha haft offentligt gruppsex. De dömdes för att ha dansat i en kyrka och spelat in en video med angrepp på presidenten och patriarken. Det har fått Amnesty att utnämna de tre till samvetsfångar, något som ökar deras antal i Ryssland från två till fem. En sådan exceptionell händelse kräver raka och ovanligt starka protester.
I den konflikten intar delar av den svenska socialistiska vänstern en svajig position. Det är trist om inte helt oväntat.