Efteråt studerade jag det närmare. Kanadas näst största bank vänder sig till homosexuella i sin marknadsföring och mångfaldspolicy, och arbetar även på andra sätt tillsammans med hbt-rörelsen. Bland annat uppträder TD Bank som sponsor och deltagare i nordamerikanska Pridefestivaler.
Det går givetvis att se krasst på det hela – smart affärsgrepp, rosa pengar och så vidare – och låta tanken stanna vid det. Men man kan även se mer. Ett företag som arbetar på det sättet bidrar till viktig samhällsförändring. Reklambudskapet exponeras här inte enbart i hbt-tidningar, som 80 procent eller så av befolkningen aldrig hört talas om, utan syns även i bankskyltfönstret på huvudgatan. För hetero-sexuella blir det ett ständigt medvetandegörande att kärleksrelationer kan se ut så också. För homo- och bisexuella är det en signal om att de blir sedda och bekräftade. Och lita på att fler icke-heterosexuella vågar vara öppna på ett företag som presenterar sig så.
För det är ännu trångt i garderoben även i socialt progressiva länder som Sverige och Kanada. Svenska Dagbladet rapporterade i går från ett seminarium under Stockholm Pride, arrangerat av Svensk Chefsförening med temat det moderna ledarskapet. Ett problem som togs upp var just oviljan hos många homo- och bisexuella att avslöja sin läggning inför arbetskamrater. Inte minst chefer drar sig för att vara öppna. Denna ofrihet är inte bara påfrestande för den som håller tyst om det självklara. Även organisationen tar skada.
– Företag där folk inte vågar vara sig själva dräneras på energi. […] Man presterar bättre om man är nöjd och trygg på jobbet, säger Peter Eriksson, vd på konsultföretaget Grayling och öppet homosexuell.
Debatten i hbt-frågor fokuserar i allt väsentligt lagstiftning. Det är förståeligt. Där återstår mycket att göra. Men lika viktig är den debatt som inte leder till några politiska beslut, utan mest sätter igång tanken och öppnar ögonen. Där spelar företag som TD Bank en viktig roll.
För kampen för sexuellt likaberättigande handlar fortfarande om detta något mycket grundläggande, om möjligheten för var och en att vara öppen med sin läggning. Att vara det inför sin familj, vänner och arbetskamrater är ett första steg. Nästa steg handlar om icke-heterosexualitetens plats i offentliga rummet.
Hur många svenska homo- och bisexuella tar sin partner i hand ute på stan utan att först skanna av omgivningen? Hur många vågar kramas och kyssas offentligt? Hur många kan lägga fokus på partnern utan att vara på sin vakt mot dömande blickar, hånfulla kommentarer eller till och med fysiska angrepp?
Här fyller Pridefestivaler en viktig funktion. De synliggör, de bekräftar, de vidgar gränser. De ger gemenskap och samhörighet till de förtryckta. Och visst, festivalerna och framför allt paraderna utdelar även ömma örfilar till heterosexualiteten, den alltid och överallt oblygt närvarande, men ack så lättsårade och pryda när dess norm ifrågasätts.