Gudrun Schyman valdes 1993, distanserade sig från kalla krigets vpk, gjorde feminismen till en självklar del av partiets politik och nådde 1998 ett valresultat som partiet i dag bara kan drömma om. Det faktum att hon senare undergrävde sin ställning med en rad skandaler och gjorde en trist sorti kan inte ta ifrån henne framgångarna.
Så även om den politikkommenterande miljön kräver omedelbara Lööf- eller Sjöstedteffekter är stora sådana sällsynta. Effekterna dröjer gärna till dess att partiledaren har växt in i och med sin roll, hunnit sätta sin prägel på politiken och de i övrigt gynnsamma omständigheterna har infunnit sig. Och partierna har i regel tålamod med sina nya ledare. Partimedlemmarna vet att framgångar inte kommer snabbt och att ordföranden inte kan ordna dem helt på egen hand.
Ett eller två år är alltså ingen tid för en nybliven partiledare. Men det är skillnad mellan att ha en trög start och att sänka sitt parti. Håkan Juholts ledartid är i den meningen exceptionell. Man får leta länge i det demokratiska Sveriges historia för att hitta en partiordförande som på så kort tid begått så många misstag och så snabbt gröpt ur förtroendet för sig själv och sitt parti, som nu dessutom råkar vara riksdagens största och ha statsministerambitioner.
Det finns också en viktig skillnad mellan Håkan Juholt och andra svenska partiledare som på senare år fått ta över partier med identitets- och/eller opinionsproblem. De andra visste vart de ville gå politiskt och hade sina partiers mandat för det.
Fredrik Reinfeldt hade under en tid före tillträdet på partiledarposten förankrat sin politik i partiorganisationen. Det handlade om att lämna gamla ingrodda moderata ståndpunkter som fanns där mest av tradition, skapa trovärdighet för den ekonomiska politiken, släppa fixeringen vid Socialdemokraterna och tala om problemen, inte bara om lösningarna.
Maud Olofsson gick in i sitt partiledarskap med målet att efter en tid som utåt uppfattades som politiska sidbyten ge Centern en klar borgerlig identitet. Det skulle göra partiet tydligare och visa vägen till Rosenbad. Tydligheten har det blivit si och så med, men regeringsmakten är erövrad och tills vidare tryggad, och ingen behöver misstänka att Centerpartiet i en nära framtid börjar flörta med Socialdemokraterna. Det sista kan man ha olika åsikter om, samt fundera på om inte Centern förlorar en del på att ha flyttat från den mittenposition partiet hade tidigare. Men Olofsson genomförde sitt projekt med partiets bifall även i den delen.
Och som första vänsterpartiledare efter murens fall visste Gudrun Schyman vad som behövde göras och gjorde det.
Håkan Juholt hade inget av detta. Han vaskades fram av valberedningen inte för att han hade en viss politisk agenda, utan för att han accepterades av alla sidor i partiet. Avsaknad av regeringsmakten berövade så Socialdemokraterna ett viktigt verktyg för en pragmatisk politik och för partiets förnyelse – en motpol till den radikala retoriken. Widar Andersson på socialdemokratiska Folkbladet i Norrköping har skrivit mycket om det här problemet.
Den nuvarande partiledaren ägnade nu ingen tid åt förändring av politiken, improviserade i valet av profilfrågor samtidigt som han höjde tonläget. Det upplägget är Juholts eget. Men det förhållningssätt till Socialdemokraternas situation som skapade en Juholt, är hela partiets.
Så när socialdemokrater, särskilt de högt upp i hierarkin, nu klagar på den extrema mediefokuseringen på Juholts person, ja, då hycklar de. Det var de som satte allt sitt hopp till en ny ledare utan att ge honom karta och kompass. Det var de som trodde att partiet åter kan bli regeringsdugligt utan att det gör ont. Och det var de som förlängde partiets pina och skadade dess trovärdighet genom att hålla fast vid Juholt även när det stod klart vartåt det bar.