Denna Hollywoodhumor fångade stämningsläget. Demokraterna hade förlorat tre presidentval. Och egentligen kunde startpunkten för partiets ökenvandring räknas ännu längre bakåt, till 1968 då Nixon erövrade södern, medan Carters seger 1976 får ses som ett tillfälligt avbrott under mycket speciella omständigheter. Republikanerna var svårt skadade av Watergate, men återhämtade sig snabbt under Reagan.
I dag kan dock Lieutenant Drebins politis-ka motpol yttra samma frustration över det republikanska partiet. Liksom demokraterna på 1970- och 80-talet är republikanerna på väg att tappa positioner i viktiga delar av den amerikanska samhällseliten och väljarkåren i stort – och vandra ut i öknen.
I partiets presidentnomineringsstrid hamnar mycket av den mediala uppmärksamheten på uppseendeväckande säganden och göranden av toppkandidaterna. Dit hör Rick Perrys liknande av centralbankschefen vid en landsförrädare, på grund av bankens penningpolitik, och försök till omvändelser av homosexuella vid Michele Bachmanns och hennes makes pseudoterapeutiska klinik.
Sådana episoder – och de är många – ger intrycket att detta är personer som är svåra att ta på allvar. Men allvarligare för republikanerna är den allmänna förflyttningen av partiet bort från den politiska mitten.
I striden om presidentnomineringen finns nu obefintligt med utrymme för kandidater som inte poserar med den kristna högern och håller tuff linje mot homosexuellas rättigheter och aborträtt. I den ekonomiska politiken är sänkt skatt religion, trots att landets skattetryck nu är det lägsta på 40 år. Samtliga kandidater, inklusive den förhållandevis sansade Mitt Romney, gör också hederssak av sitt motstånd mot överenskommelsen mellan kongressen och presidenten om sparprogram och höjt skuldtak. Detta oförsonliga motstånd kombineras sedan med kritik mot presidenten för det sänkta kreditbetyget hos Standard and Poors, där orsaken var just en lägre tilltro till politikernas förmåga att komma överens.
Det republikanska presidentvalsmaskineriet rör sig alltså bort från medelamerikanen i värdefrågor, medan dess verklighetsfrånvända hållning om ekonomin riskerar att stöta bort näringslivet och en stor del av mitten och högern i akademin.
Republikanernas seger i kongressvalet kan i framtiden komma att ses som en pyrrhusseger, eftersom den har flyttat partiet till en position varifrån det är svårt att vinna fler val.
I en artikel i New York Times i veckan beskrev Notre Dame- och Harvardprofessorerna David E. Campbell och Robert D. Putnam en sådan utveckling. De konstaterar att de amerikanska väljarna under de senaste fem åren visserligen blivit något mer ekonomiskt konservativa. Men de har samtidigt blivit betydligt mer negativa till den kristna högern och till att ge religionen en stark roll i politiken. Och ju mer väljarna lär sig om Tea Party-rörelsen desto mer illa tycker de om den. Motståndarna till denna tefest är nu dubbelt så många som anhängarna (40 procent mot 20).
När Campbell och Putnam söker historiska paralleller går de tillbaka till 1972, då demokraterna och presidentkandidaten George McGovern surfade på den dåvarande vänstervågen, krossades av Nixon i valet och skadade partiets varumärke för en generation. Republikanerna och Tea Party-rörelsen är på väg att möta samma öde.