Under 2007 och början av 2008 krävde Socialdemokraterna, då i opposition, högre anslag till skola och förskola. Det var då som Lotta Grönblad lanserade begreppet ”brutalbudget”. Partiets lösning var skattehöjning.
I januari 2008 presenterades så experter från Sveriges Kommuner och Landsting en granskningsrapport om Strängnäs ekonomi som konstaterade att kommunens egna kapital är för litet i förhållande till de planerade investeringarna. Socialdemokraterna hängde på i sin kritik även här. Högre skatt skulle lösa skuldproblemet.
Så här skrev Tord Tjernström och Inrid Fäldt i en debattartikel (24/1 -08): ”Strängnäs [lider] också av en allt för tung skuldbörda och låg soliditet – vilket ju är en följd av att det moderatledda styret motsatt sig en skatteintäktsförstärkning. Det i sin tur gör det omöjligt att skaka fram pengar till framtida investeringar.”
De pengar som skulle tas in via höjd skatt skulle alltså räcka till kvalitetsförbättringar i skolverksamheten, ökade anslag till äldreomsorgen och till en betydande förstärkning av kommunens resultat. Socialdemokraterna räknade utifrån en skattehöjning på en krona per intjänad hundralapp. Den flitige läsaren av ledarsidan minns säkert att jag var skeptisk och hade ett meningsutbyte med Socialdemokraterna om saken.
Så hur blev det? Ja, efter att Socialdemokraterna hade bildat ny majoritet med Centern och Folkpartiet höjdes skatten med 90 öre. Skolan (och äldreomsorgen) fick mer pengar men inte tillräckligt för att exempelvis hindra fallet i grundskolans lärartäthet. Denna effekt kunde utläsas redan före krisen och de kraftiga nedskärningarna som den nya majoriteten gjorde mitt under 2009.
Resultatet budgeterades – även det före krisen – till två procent för 2009, vilket var lägre än den gamla majoritetens kalkyl på 2,8 procent.
Det blev alltså lite duttande här och där i -stället för den kraftfulla ekonomiska förstärkning på alla fronter som Socialdemokraterna förespeglade i opposition. Att partiet i den nya majoriteten fick samsas med C och FP har liten betydelse i sammanhanget. Det handlar mer om vad en skattehöjning 90 öre eller en krona faktiskt räcker till och vad Socialdemokraterna, då i början av 2008, slog i väljarna att den borde räcka till. Dubbelt så hög skattehöjning hade krävts, vilket är magstarkt till och med för en socialdemokrat.
Och så är verkligheten beskaffad. Det går inte, varken för individ eller kommun, att snabbt ta sig upp ur en djup skuldgrop eller kraftfullt öka stora utgiftsposter utan att det gör ont någon annanstans. Tyvärr tenderar flertalet av Strängnäs politiker att ständigt tona ner dessa målkonflikter och hålla inne med trista besked till väljarna. Sådant bäddar för svekdebatter.
Den preliminära budget som fullmäktige antog nyss är i den meningen typisk och syndarna många. Oppositionen till höger, M, KD och SP, kritiserar vinstutdelningen från Sevab – trots att de gladeligen plockade ut miljonerna 2006, 2007 och 2008 – och säger sig vilja förstärka soliditeten. Men de invänder inte mot den budgeterade utdelningen på sju miljoner från bolaget 2011 och har på sista raden i sitt budgetförslag samma ynka fyra miljoner i resultat som majoriteten. Avståndet mellan ord och handling är långt även här.
Det duger inte. När valet är avklarat kommer politikerna att tvingas till en hel del obekväma beslut. Besked om dem måste lämnas före den 19 september.