Strax före 60 återvände Jan till Sverige, kompletterade sin utbildning och började jobba som grundskolelärare. Han var uppskattad av elever, kollegor och rektorn, som bad honom fortsätta efter att han fyllt 65 år. Jan gjorde det med glädje. Han var frisk, lärarjobbet var givande och han behövde tjäna ihop mer pengar innan han kunde dra sig tillbaka. Utlandsåren hade inte gett några pensionsmedel att tala om.
Och Jan hade gärna fortsatt i mer än två år. Men se, det gick inte, trots rektorns vädjanden. Kommunen tillämpade den så kallade Las-åldern strikt för lärartjänster. Efter 67 år var det tack och adjö.
En annan vän, Rune, hade jobbat som polis i många år. De sista åren arbetade han med verksamhetskontroller centralt på polismyndigheten – gjorde uppföljningar av utredningar och av polisarbete i yttre tjänst.
Hur effektivt arbetar polisen? Används resurserna klokt? Vad görs rätt och fel? Det var sådana frågor som Rune klurade på. Efter över fyra decennier som polis hade han en svårmatchad erfarenhet på området.
Men när han fyllt 67 år var det slut med det. Även polismyndigheten såg nämligen Las-åldern som helig. Rune fick gå i pension mot sin vilja. Hans tjänst återbesattes inte.
Två exempel från min bekantskapskrets. Och det finns många fler där ute – människor som vill och kan jobba längre, och gör nytta på sina arbetsplatser, men föses ut i pension.
Varför ser det ut så? Ja, det fanns nyss ett tillfälle att försöka reda ut det, när Fredrik Reinfeldt talade om arbetslivets längd.
Så skedde inte. Stockholmsredaktionerna föredrog konflikt- och indignationsrapportering medan statsministerns politiska opponenter var allt för frestade att tala förbi sakfrågan, medvetet missförstå och plocka billiga poäng. Inte ens Stefan Löfven lyckades i senaste Agenda ställa sig över sådant:
Mats Knutsson: ”Är det inte rimligt att de som kan också skulle kunna jobba längre, om de vill?”
Löfven: ”Så kan det vara, men det är inte det som är första fokus. Det viktigaste är att se till att många fler kan arbeta fram tills de är 65.”
Knutsson: ”Så det är nej till statsministern?”
Löfven: ”Jag skulle inte börja i den änden.”
Nu finns det visserligen inget konkret från statsministern att säga vare sig ja eller nej till – tyvärr. Men Löfvens angreppssätt var ändå egendomligt.
Det handlar om två delvis skilda frågor:
1. Arbetslivet ska förändras så att fler kan jobba till 65.
2. De som vill och kan bör även tillåtas att jobba efter 67.
Mellan dem råder ingen konflikt eller given turordning. Det går att ändra lagen redan i morgon och ge människor rätt att kvarstå i arbetslivet till, säg, 69 år – medan åldersgränsen för a-kassa och sjukförsäkring står kvar vid 65.
När så Löfven och hans kamrater i LO talar om alla arbetare som inte orkar jobba till 65, är det svårt att ta dem på allvar. Handling säger nämligen mer än ord. Genom åren har fackförbunden aktivt medverkat till diverse tidiga pensionslösningar när arbetsgivare behövt göra sig av med anställda vid ekonomiska svackor.
De har tidigare även rört sig i lagens utkanter med så kallade svartpensioneringar, där anställda som fyllt 58 år och tre månader kunde sluta och med fackets, arbetsgivarnas och Arbetsförmedlingens hjälp slussas till ålderspensionen utan att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande. Oftast med den för tillfället sittande regeringens goda minne, eftersom arbetslöshetssiffrorna därmed såg bättre ut än vad de faktiskt var.
Den svenska modellen aktiverade hela sitt maskineri för att välja den för tillfället enkla utvägen, göra kortsiktiga politiska vinster och skicka notan till skattekollektivet.
Och här är en gökunge till: Den i allt väsentligt fria rätten att ta ut avtalsreglerad tjänstepension och pengar från det avdragsgilla pensionssparandet vid 55 års ålder. Ta itu med den!
Så visst finns det målkonflikter i frågan, men på platser där kamraterna till vänster, och en och annan till höger, inte vill kännas vid dem.