Det bör inte inge några illusioner om putinismens natur. Den är inte reformerbar. Däremot har regimen självbevarelsedrift. Det går att banka ner och släpa bort folkskaror på några hundra personer utan att det blir större skandaler. När antalet växer till tiotusentals är det betydligt svårare. Valets utgång – som kunde avläsas i Putins ansiktsuttryck på valnatten – visade också att makthavarna måste öppna säkerhetsventilen för missnöjet ytterligare något, åtminstone fram till presidentvalet, för att inte riskera en social explosion.
Så vart tar det vägen? Kan de folkliga protesterna växa till sådan styrka att de sveper bort Putinregimen? Jag kan inte se det, åtminstone inte än.
Rysk vår har använts som metafor för en möjlig utvecklingsväg för demokratiprotesterna i landet, med anspelning på den våg av revolter som i år svept över arabvärlden. Men en bättre parallell för Rysslands del är Ukrainas orangea revolution 2004. För trots det misslyckande som följde åren efter var revolutionen en viktig vändpunkt och förblir en referenspunkt i den politiska debatten på hela det postsovjetiska området öster om Baltikum.
Jämförelsen låter sig inte göras rakt av. Det ryska samhället skiljer sig på viktiga punkter från det ukrainska. Ukraina var (och är) mycket mer heterogent och decentraliserat i ekonomisk, etnisk, religiös mening. I detta spänningsfält uppstod en politisk dynamik som saknas i det ryska samhället.
Den demokratiska oppositionen hade en stabil bas i det nationellt sinnade västra Ukraina. Kiev styrdes av en borgmästare som inte var särskilt lojal mot centralmakten. Magnater som missgynnades av Leonid Kutjmas korruptionsupplägg hade likväl beskyddare inom systemet, ägde medier med stort genomslag och finansierade oppositionspartier.
Den ukrainska politiska regimen i sig var inte en hårt kontrollerad vertikal, som den ryska, utan byggde sin makt på en koalition av roffarbaroner. När revolten bröt ut föll koalitionen isär.
Med allt detta sagt kan den ryska oppositionen ändå lära mycket av den dåvarande ukrainska. Den orangea revolutionen var kulmen på ett fyraårigt arbete där oppositionen konsoliderades och regimens ställning undergrävdes.
En start kan markeras i de landsomfattande protesterna 2000-2001 under slagordet ”Ukraina utan Kutjma” som också blev namnet på en nätverksorganisation. I parlamentsvalet 2002 formade Viktor Jusjtjenko en allians under namnet Vårt Ukraina som blev parlamentets största parti, med 112 mandat av 452, trots omfattande valfusk. I slutet av 2002 gick oppositionen ihop i en bred koalition, från nationalister till socialister (inledningsvis även kommunister) som höll ihop fram till och en tid efter presidentvalet 2004.
De ukrainska oppositionella krafterna arbetade metodiskt, tålmodigt och långsiktigt, såväl inom systemet som utanför. Oppositionen etablerade en parlamentarisk bas som gav politisk legitimitet samt skaffade sig en organisatorisk förmåga till kraftfulla utomparlamentariska aktioner.
Den ryska oppositionen har inget av detta. Den saknar ledare som alla sluter upp kring. Gemensam agenda saknas – ja, det finns inte ens någon enighet om huruvida man ska delta i val. Av de liberala partierna har enbart Jabloko en landsomfattande organisation.
Tidningen Kommersant rapporterade om synlig brist på erfarenhet under förra lördagens demonstration på Bolotnajatorget i Moskva, om arrangörernas oförmåga att hålla intensitet i mötet de få timmar tillståndet gällde.
Och visst är 50 000 demonstrerande mycket, men kanske inte fullt så mycket i en elvamiljonersstad. I Kiev där det bor tre miljoner samlades runt en halv miljon människor och höll ut i två veckor.
Så nej, Ryssland 2011 är inte Ukraina 2004, inte ens i närheten. Men kanske befinner sig Ryssland någonstans där Ukraina var 2000. Och härifrån har oppositionen två vägar. Den ena är den ukrainska vägen: breda koalitioner, hårt och tålmodigt organisatoriskt arbete och deltagande i val på de villkor som ges – i Rysslands fall de närmaste årens lokal- och regionval.
Den andra vägen är den som oppositionen i Vitryssland länge tillämpade: valbojkotter, plakatpolitik, sökande efter oppositionell renlärighet och guldkort på flyget till Bryssel och Washington. Resultatet är irrelevanta oppositionspolitiker och desillusionerade väljare.
För närvarande finns tecken på vandring i båda riktningarna.