Men å andra sidan, stor politisk uppmärksamhet på att hålla tillbaka näringslivets avarter och fifflare, som säljer gifter, lever av handelshinder och dolda subventioner, eller mutar, bedrar och stjäl.
Så borde det väl vara.
Men alltför ofta, inte alltid naturligtvis, men så ofta att det är ett rejält problem, blir det tvärtom. Och det gäller både partipolitiken och den övriga samhällsdebatten: Det som ger allmänt goda möjligheter för jobb och företagande, och som ger skatteunderlag för vård och annan välfärd, blir motarbetat eller försummat eller stämplat som orättvisor. Det som snedvrider ekonomin, och ger somliga fördelar som samhällsekonomin inte stärks av, finns det i stället ofta stor lystnad efter.
Och när många bär bördan utan att det syns så tydligt blir det lätt för särintressen att utmåla det som försvagar välfärdens grund som om det var en del av rättvisa och välfärd.
Dessutom är intresset för att ta itu med näringslivets och finansmarknadernas skuggsidor och avarter ofta märkligt förstrött. Att i allmänt försvåra för exportindustrin – exempelvis med den hårda beskattningen av dess nyckelpersoner för teknik och annat – har många lätt för. Att däremot se hur alkoholtillverkare, snabblåneföretag, spelbolag och andra förvärrar sociala problem och utslagning tycks ta emot väldigt mycket.
Under senare år har svensk bolagsbeskattning ändrats i två huvudriktningar, som båda varit klart fördelaktiga för landets framtida ekonomi och reallöner. Bolagsskattesatsen har sänkts, men den tas ut på en bredare bas genom att kryphål stängts och skatteflykt genom räntesnurror och lågskatte- och hälarländer försvårats. Inför valet finns ett förslag om ännu ett stort steg i samma riktning. Skattesatsen sänks, avdragsrätten för skuldräntor tas bort för bolag, investeringar med eget kapital missgynnas inte längre och för att få neutralitet läggs en schablonskatt på finanssektorns utlåning.
Både detta nya förslag och de tidigare stegen, liksom den internationella samverkan mot skatteflykt och skumrask som inte minst USA drivit fram, har mötts av ett betydande ointresse. Här är något som både kan förbättra samhällsekonomin och minska orättvisor och omotiverade klyftor. Ändå är det ofta mycket tyst, bortsett från ett stilla kvirr från Svenskt Näringsliv och andra som gör misstaget att försvara en del kryphål, vilka för näringslivet i stort dock är skadliga.
Framstegen i att ta itu med "skatteparadisen" och de mörklagda bolagsregistren har varit viktiga men begränsade. Mycket mer kan göras. Det viktiga där ligger inte minst i att försvåra för skurkstater och skurkföretag att i det fördolda operera inne i de fria ländernas finansmarknader och näringsliv.
Det är inte bara socialism eller planekonomi som är motsatsen till en liberal marknadsekonomi. En genomkorrupt eller oligarkstyrd ekonomi är också exempel på ett antiliberalt system. Men företag och privatpersoner från sådana skumraskmiljöer har länge kunnat agera i Europa och på olika skatteflyktsholmar – och använt det västliga finanssystemet för att dölja tjuvgods eller maskera verkliga ägarförhållanden.
Det finns hela länder, och vissa viktiga finansplatser, som varit så attraktiva för detta skumma kapital att det uppstått beroendeförhållanden. Cypern, Österrike, Schweiz, men även Londons finansvärld är exempel som ofta nämns. Ryska gasledningar och ryska oligarkmiljarder skapar i båda fallen lobbyistgrupper som blir stöd för auktoritära eller korrupta länder och som direkt kan motarbeta de demokratiska ländernas utrikespolitik.
Insyn och offentlighet är kraftfulla medel för att motverka korruption, skydda ärliga företag och kapitalplacerare mot fifflare – och försvåra för oligarker och oljedespoter att utöva makt som döljs för deras länders medborgare. Offentlighetens skarpa ljus kan stärka en fri marknadsekonomi, och motverka en del av de värre ekonomiska klyftorna i världen.
Inte bara i politiken och samhällsdebatten, utan också bland fackets och näringslivets företrädare borde intresset för de här frågorna bli större. Däremot kan man med fördel lägga av med att motarbeta sådant som ger växande företag, högre reallöner och starkare skattebaser.