Den senaste dåliga turistreklamen har handlat om norskan som anmälde en våldtäkt och dömdes, men benådades, avskedades och utvisades, för att ha haft en sexuell förbindelse utanför äktenskapet.
Det var ingen engångshändelse. Utan bara en liten, liten glimt av hur det går till i den lilla monarkin som är handels-, turist- och finanscentrum för de kringliggande oljestaterna och i allt högre grad för företag och andra besökare från den övriga världen.
För att vara ett pluttland på mindre än två miljoner människor, varav 83 procent gästarbetare och andra utlänningar, har Dubai ovanligt ofta försett ledarsidan med ämnen.
Senast förekom Dubai på grund av en av landets födkrokar, en plats där stulna och försnillade pengar placeras och tvättas.
Efter den stöld av skattepengar som gav upphov till Magnitskiljskandalen i Ryssland kunde tjänstemän i en rysk myndighet köpa lyxbostäder i Dubai. Åtalade blev de däremot inte.
I februari skrev en gästkrönikör här på sidan, Lucas Hermans, om arbetsmarknaden i Dubai, efter att ha besökt platsen:
Västerländska anställda badar i lyx, men stora delar av den övriga arbetskraften arbetar under slaveriliknande villkor.
De kommer till stor del från Indien och andra länder i Asien, och har inga rättigheter. Försöker de sig på att byta arbetsgivare dras uppehållstillståndet in.
Lyxen i Dubai är oerhörd, skrytbyggena står på rader. Företag och turister, för att inte tala om skummisar av olika slag, dras som magneter till lyxen och finansmarknaderna – och till golfbanorna för den delen.
Men lyxen är inte bara byggd på skillnaderna i inkomst mellan länder som utvecklats och de som är på väg uppåt. Lyxen är byggd på en systematiskt genomförd ofrihet och ett hänsynslöst utnyttjande av rättslös, tillfällig arbetskraft.
Dubai har även figurerat här på sidan som exempel på att finansiella äventyrligheter, fastighetskrascher och finansbubblor inte är något som bara kan hända i de öppna och fria västliga marknadsekonomierna. Dubai hade härom året en avsevärd finanskris. Den oljerikare grannen som ingår i samma miniunion av monarkier fick komma till undsättning.
Dubai självt har nästan ingen olja. Minilandets härskande lilla överklass lever i stället på att vara platsen där trafik och penningströmmar möts, och där allt är tillåtet som inte riktigt går för sig i de strängare oljeländerna eller i de rika länderna där finansinspektion, säkerhetstjänst och kriminal- polis kan bli närgångna mot ljusskygga transaktioner.
Det är mycket som officiellt är förbjudet i Dubai, som alkohol, utomäktenskapliga förbindelser, finansiering av terrorism, häleri av de flesta slag och inte minst prostitution. Men det förbjudna kan i själva verket frodas, det verkar vara affärsidén.
Sprit är totalförbjuden, utom för dem som har licens. Sexhandeln är dessutom omfattande. Dubai är en bordellstat för besökare från Saudi-Arabien och från andra rika länder.
Sådant är ju inte helt ovanligt. I Sverige, där vi är grannar med Tyskland och har en livlig chartertrafik till Thailand, är ju en del staters långt drivna hyckleri och deras förmåga att rättfärdiga rikare mäns utnyttjande av kvinnors fattigdom inte obekant.
Ändå är Dubai ett strå vassare i fråga om officiellt hyckleri och det systematiska i ett klassamhälles sätt att fördela inkomster från sexhandeln. I The Guardian skrev för tre år sedan en engelsman som bott i Dubai om hur det går till.
De som är medborgare i Dubai tilldelas en kvot av arbetstillstånd som de kan använda för att skaffa sig pigor och annat tjänstefolk för perioder om upp till tre år.
Men det delas ut fler sådana tillstånd än som behövs. Ju högre samhällsställning en manlig medborgare har ju fler tillstånd får han. De säljs till agenter som säljer dem vidare i till prostituerade och hallickar.
Det är inte bara så att turister och västliga företags anställda behöver se upp i Dubai.
Både företag och turister har orsak att fråga sig om det inte finns bättre adresser och resmål.