Däremot kan det onda, för det är detta det handlar om i den här artikeln, vara äldre än ordet.
Totalitär är en stat, en regim eller en rörelse som försöker kontrollera hela samhällslivet, som gör anspråk på all makt av betydelse. Den tillåter inte att motstridande värderingar framförs, att opposition finns eller att någon annan ideologi än den egna gör sig gällande i strid med de makthavande.
Ordet har haft 90-årsdag i år, och är dessvärre både aktuellt och användbart.
Våren 1923 när Benito Mussolinis fascister höll på att koppla greppet om Italien såg en av hans motståndare vart det var på väg och varnade för Mussolinis sistema totalitario.
Mussolini, en fräck och vältalig och brutal typ, ganska lik Fidel Castro i de yttre åthävorna, tyckte det stämde bra. Han skröt och skrävlade med sin feroce volontà totalitaria, regimens rasande totalitära viljestyrka.
Flera av fascismens kritiker, både liberala och katolska, såg tvärtom det totalitära som ett stort hot, och utifrån deras kritik blev detta ett nyckelbegrepp i kampen mot moderna diktaturer. Mussolinis ideologer, som satte många spår i tänkandet i både Europa, Sydamerika och arabvärlden, skämdes däremot inte för ordet. Att rörelsen var totalitär var för dem en hörnsten i deras kamp mot det liberala.
Det finns ju diktaturer av många slag, en del av dem är snarast ett slags rövarband som är mer intresserade av frodig korruption än av ideologi, och som kan låta folk tänka och tro bara de inte försöker sticka upp mot regimen.
Men det riktigt totalitära finns det bara alltför många nutida exempel på, inte bara hos stater. Hizbollah är, inom sitt utstakade revir i Libanon, en totalitär rörelse. I den mån det finns politiska idéer hos våldsdyrkande terrorgrupper är de som regel utpräglat totalitära. Så skilda stater som Iran och Eritrea försöker åtminstone vara totalitära. I Kina finns anspråket i princip kvar, fast utrymmet för både frihet i affärer och frihet i religiös tro, och till och med bloggande och nyheter vidgats mycket, på ett sätt som pekar fram mot att samhällssystemet kan komma att byta karaktär.
Men företeelsen är alltså mycket äldre än ordet. Sparta var totalitärt i det gamla Grekland. Platon satte totalitära idéer på pränt. Härskarkulten i nazismens Tyskland hade sina motsvarigheter i orientaliska despotier och i kejsardyrkan i Rom.
Inkvisitionens Spanien var ett av exemplen på hur även kristendomen kunde förslavas under totalitärt tänkande regimer. Ludvig XIV:s Frankrike var en annan totalitär stormakt av liknande slag.
När var vi i Sverige närmast att få en totalitär statsmakt? Jo, i slutet av 1600-talet, när Karl XI och hans nära medarbetare drev igenom ett envälde där all lagstiftnings-, beskattnings- och polis- och domarmakt låg hos kungen eller kunde direktstyras av kungen, som också kopplat ett järngrepp om kyrkan, som då stod för en statsreligion som var den enda tillåtna. Kungabalken som skrevs i utkast för den tänkta nya landslagen var ett totalitärt dokument, fullt i klass med det ovanligt långt drivna danska envälde som pågick i ett par hundra år.
Sverige räddades av att en envåldskung dog i tid i cancer och att nästa dog i tid i krig. Men än mer räddades Sverige av den politiska opposition som kunde byta system efter Karl XII:s död, och av den nya religiösa väckelse som började som pietism kring år 1700 och drog med sig frihetskrav i stället för åsiktskontroll.
I dag är insikten om det totalitäras ondska viktig därför att fascism och annan högerextremism är växande hot mot demokratin och mot andra liberala värden. Åter finns härskare och antidemokratiska rörelser som är som ekon av Mussolini – i att kräva den okontrollerade makt som ger utlopp för den rasande totalitära viljestyrkan.