Euroländer förstör sin euro

Senaste lånelöftet till Spanien har syftet att möjliggöra sanering av deras byggförgiftade sparbanker. Minst 380 miljarder kronor. Men lika mycket och mer därtill som reserv att använda senare. Detta är, ska man veta, bara ett av Europas många skuldberg. Förlustrisker vid kollaps för delar av Spaniens bankväsende flyttas om, men Spaniens statliga skuld till andra länder ökar.

Om det verkligen går sönder, med serier av stora, sammanlänkade, oöverskådliga konkurser, kan kedjereaktionerna bli förskräckliga. Det gäller långt mer än Grekland, även om det grekiska omvalet i helgen i praktiken är en folkomröstning om att göra statsbankrutt, låta hela bankväsendet gå omkull, sänka levnadsstandarden radikalt med en gigantisk devalvering och sluta betala ut pensioner och löner. När sådant kallas för att "lämna euron" är förenklingen bedrägligt förskönande.

Grekland är ju litet. Men större saker kan gå i kras. Martin Andreasson (FP), riksdagsman 2002-06 och nu en tid under våren åter i riksdagen som ersättare, talade nyss om detta på en konferens i Tallinn:
"Detta är ingen vanlig lågkonjunktur. Misslyckas vi med att svara på utmaningarna kan mer gå förlorat än vad man nu kan föreställa sig."

Debatten i Europa handlar allt mer om hur Tyskland och andra länder som är i bättre skick ska betala skulder andra länder dragit på sig. Sådant kan Tyskland inte undgå. Finanskrisen har i hög grad vållats gemensamt av att många länder kunnat missköta bankernas risknivåer, statsutgifter, skattesystem och arbetskraftskostnader och arbetsrätt.
Men hur kan bergen av redan uppkomna skulder hanteras med stöd av finansiellt starkare länder, utan att länder som är svårt skuldsatta fortsätter med budgetunderskott, skattefusk, och privilegier för statsanställda – och låter ännu fler statsobligationer och fastighetspanter samlas i allt skrangligare banker?

Hur långt problemet redan hunnit utvecklas har svårt att tränga igenom även i vår politiska debatt, inte bara bland verklighetsförnekare i Aten, Madrid eller Rom. Men här är ett talande exempel:

När banker i en del länder inte ens kan lämna de tveksamma värdepapper i pant som Europeiska centralbanken (ECB) trots allt godtar, upphör ändå inte miljardflödet till dessa fallfärdiga banker från övriga Europa. ECB:s delägare, de nationella riksbankerna, lämnar nödlån för att betalningsmedlen inte ska ta slut. Då ökar övriga länders fordringar i det gemensamma clearingsystemet för internationella betalningar. Den nationella riksbanken blir betalningsansvarig, och Grekland och de andra har som stater gått i borgen för sina riksbanker.

Det krävs två tredjedels majoritet i ECB:s direktion för att förbjuda de nödlån som ges på andra länders bekostnad. Den majoriteten finns inte än. Bara så här lär ytterligare skuldberg motsvarande mer än 1300 miljarder kronor snabbt ha byggts upp, av Grekland, Irland, Spanien och Cypern. Till och med till Grekland, där stat, riksbank och affärsbanker alla är bankruttmässiga, har miljarderna fortsatt att att flyta in från övriga länder.

Euron var egentligen en bra idé som utväg ur det ständiga valutakaos som länge undergrävde arbetsmarknad och tillväxt i Europa. Men en slutsats är nu ofrånkomlig: Ett antal regeringar, som tävlat i att skrävla vitt och brett om Europas enande och solidaritet, har i handling och med underlåtenhet kommit långt med att förstöra grunderna för eurosamarbetet.

Nu handlar det om att undvika kaos med skred av stats- och bankkonkurser som leder till ekonomisk depression. Först när man ser om det lyckas eller inte är det meningsfullt att se vilka länder som på sikt kan och bör fortsätta eurosamarbetet, och i så fall med ett regelverk som förhindrar upprepande.

Skadeglädjen, från dem som från början var emot EU och euro, är intensiv. Man bör då komma ihåg varför många av eurofienderna tyckte så illa om gemensam valuta. Jo, de ville så gärna fortsätta med det slags politik Sverige hade haft under inflations- och underskottsåren. De såg euron som ett hinder mot systematiska underskott, som en spärr mot inflationspolitik, höga skatter på arbete, pensionslöften utan täckning och annat sådant. I olika utsträckning ville de göra mycket av det Grekland och Italien och andra gjort.

Anhängares och motståndares gemensamma felbedömning var att inte förutse hur grovt en del länder skulle kunna missbruka valutaunionen, och under några års flyktig högkonjunktur bygga upp ohållbara skulder. Nu behövs krispolitik i akut läge. Men sedan gäller det att göra långsiktigt rätt. Politik för tillväxt är inte mer av franska, spanska eller grekiska felsteg, eller att vrida tillbaka Sverige till tiden före 1992.

Tvärtom: Det gäller att fullfölja Sveriges reformpolitik de senaste 20 åren – och att få fler att följa oss där vi blivit det goda exemplet.