En av de senaste fnurrorna på trådarna över Nordatlanten säger en del om varför det är så segt med ekonomin, trots att Sverige självt är i hyfsad form.
Det gäller banker.
Den europeiska kontinenten.
Och förmågan att hamna fel i Bryssel.
Kort sagt tre av de vanligare misstänkta.
Amerikanska riksbanken, Federal Reserve, har tröttnat på europeiska banker som gör stora affärer i USA men har just inget eget riskkapital i sina nordamerikanska filialer.
I fortsättningen får de besvära sig att sätta in riskkapital i verksamheterna i USA, lika mycket som USA:s egna banker måste göra. Annars kan de åka hem till Frankfurt.
Det är ju klokt, men det tyckte inte EU-kommissionen, där den fransman som ansvarar för finansiell lagstiftning började tala om handelshinder. Fast det är ju tvärtom, lika villkor för alla.
Det lärorika här är att det vi ser är ett tecken till på tröghet och eftersläpning i EU-länder då det gäller att ta itu med kris- orsakerna.
Trögheten beror inte på EU som sådan, utan på djupt rotade strukturer i medlemsländers korporativistiska hopblandningskultur, där företags-, regionala och andra lobbyintressen och stat flyter samman.
De politiskt förankrade spanska regionala sparbanker som finansierade de spanska fastighetsgalenskaperna är bara ett exempel. Härvorna i SD-idolen Jörg Haiders vanstyrda delstat Kärnten var ett ännu solkigare fall.
Men även Tyskland har sina svaga punkter, som inte bara gäller brunkol. Den tyska jättebanken Deutsche Bank har en riskfylld aktivitet i New York men ett eget riskkapital där som är mindre än noll.
Dessutom, har en ledande affärstidning som Financial Times spydigt påpekat, mot just detta tyska flaggskepp pågår i USA en utredning om att de mörkade mångmiljardförluster under finanskrisen.
I USA har de varit snabba och fått ordentliga resultat med en av de viktigaste sakerna efter finanskrisen, nämligen att se till att överlevande banker förstärker sitt egna kapital och gärna med nya aktieägare blir stabila nog att stå stadigt i stormar.
Precis här har det gått långsamt och fel i en stor del av Europa. Banker försöker att sakta stärka sin kapitaltäckning med bredare vinstmarginaler och med att strypa långivningen till näringslivet.
I detta understöds de i praktiken av nationella politiker som skyddar inte själva bankerna utan deras aktieägare, som inte vill förlora ägarkontroll genom framtvingade nyteckningar av aktiekapital.
Att stora delar av Europa är ett drivankare som bromsar efterfrågan även för den svenska exportindustrin beror alltså inte bara på en del länders kaotiska statsfinansiella förhållanden.
Oförmågan att snabbt och grundligt sortera ut bankkrisen är en viktig orsak till att den europeiska ekonomiska krisen ser ut att bli långdragen.
I USA och i Sverige är bank-sektorn nu i bättre skick och svenska krav på kapitaltäckning sätts betydligt högre än den blivande kravnivån i EU.
Det ger styrka. Men som en känd före detta finansminister från Sörmland, Göran Persson, påpekade i veckan: Det är ett misstag om man tror att de ordnade statsfinanserna och den ordnade banksektorn gör oss osårbara. Hur exporten går beror på mycket annat också.
Volvos delårsrapport i torsdags sade en del om detta. Svenskt beroende av gruvnäringen gäller inte bara Norrbotten. För Volvos lastbilar är en stor omsvängning till det bättre på gång. Större delen av den ökade orderingången kommer från Sydamerika, där Brasilien växer så att det knakar.
Men för entreprenadmaskiner, där gruvor är stora köpare och där det som händer är särskilt intressant i Eskilstuna, blåser det för tillfället åt motsatt håll.
En huvudförklaring är att Kinas gruvnäring inte är lika expansiv som den nyss var.
Detta säger en del om chanserna att påverka jobb och ekonomi med politik.
Vad som händer i Brasilien och Kina rår vi inte på.
Politiken måste främja ett starkt näringslivsklimat och god konkurrenskraft, så att det finns företag som kan ta vara på chanser när de kommer – och stå pall när en del branscher tidvis möter snål motvind.