Det finns makt av andra slag, och seder och oseder och annat, som kan och bör belysas.
"Ytterst" är dock yttrandefriheten – och här blir det ett citat – "en restriktion som en majoritet ålägger sig själv ... . Majoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen. ... I det åtagandet konstituerar sig det fria samhället."
Liksom det följande citatet har det med Eskilstuna-Kuriren att göra. De är ur Yttrandefrihetsutredningens slutbetänkande, som kom för dryga 30 år sedan, och som blivit en av de klassiska texterna om det fria ordets starka ställning i Sverige. I formuleringarna hörs E-K:s dåvarande chefredaktör Hans Schöier, som var kommitténs ordförande.
Det står också: "Åsikter kan ... hota en rådande värdegemenskap. De kan ... upplevas som kränkningar av djupt kända värderingar." Men i stället för att "möta dem med den egna övertygelsen" lurar frestelsen "att försöka förbjuda bort uppfattningar som man starkt ogillar". "Men man riskerar då just det man vill försvara."
När vi ställs inför extremism och angrepp på demokrati, människovärde och anständighet är orden om att "möta dem med den egna övertygelsen" lika centrala som krävande. Det är bekvämare att tro att saker kan lämnas åt polis och domstolar än att själv stå upp för demokratins värderingar – mot dem som försöker vinna makt genom att sprida fördomar och odla hat.
Det svenska grundlagsskyddet för det fria ordet är det starkaste i världen. Det är något vi ska slå vakt om och hålla upp som föredöme för andra. Men det är också avgränsat. Det inskränker möjligheten att med statens makt angripa nyhetsförmedling och andra yttranden. Där något ändå kan vara olagligt finns strikta procedurregler som är spärrar mot den glidning som i många andra länder kan ske från strövisa åtal till repression genom prejudikat:
Listan på tryckfrihetsbrott kan bara utvidgas med grundlagsändring. Skadestånd kan endast dömas ut när något döms som brottsligt, och detta kan bara ske om såväl en kvalificerad majoritet i tryckfrihetsjuryn som rättens yrkesdomare gör samma ställningstagande. Juryavgörandena bildar inga prejudikat. Vid flertalet tryckfrihetsbrott får endast Justitiekanslern åtala, och enskilda åtal är begränsade till främst ärekränkningsmålen. Utgivningsförbud eller indragningsmakt är så gott som helt uteslutna. Inte heller domstolarna får uppträda som censurmyndigheter. Inga som helst ingrepp med offentlig makt mot innehållet i en tidning eller bok får ske på annat sätt än i de former som anges i grundlag.
Dessa och andra skyddsregler i Tryckfrihetsförordningen är också effektiva hinder mot att privata intressen eller organiserade opinioner och grupper kommer åt att utnyttja lag och domstolar för att kväsa motståndares yttrandefrihet eller att sätta upp hinder för nyhetsrapporteringen. Det är ju inte bara staten som kan vara det fria ordets motståndare.
Åtagandet som det fria samhället gör att juridiskt tolerera även utmaningarna mot värdegemenskap och grundläggande värden gäller just att statsmakten och skadeståndsjuridiken måste hållas inom de gränser Tryckfrihetsordningen sätter, och att domstolsmakten inte kommer åt rubba det riksdagen lagt fast i grundlag. Brottsbalkens många paragrafer innebär samtidigt att angepp på meningsmotståndare med våld, hot, utpressning, hemfridsbrott och annat sådant är straffbart och kan vara grova brott med mångåriga fängelsestraff.
Men väl så viktigt är det demokratiska ansvaret att möta extremismens och ofrihetens krafter med den egna övertygelsen. Yttrandefriheten gäller också att säga ifrån mot de fördomsfulla och antidemokratiska. Den ger ingen rätt att slippa bli motsagd, eller att vara skyddad mot avståndstagande eller moraliska förkastelsedomar. Den ger inget fribrev från sans, vett och folkvett – inte heller från de moraliska normer som finns om att se till den enskilda människan, inte till gruppen, och om att inte fara med osanningar och fördomar.
Det vanliga gnället, som nästan ständigt droppar från den bruna eller brunprickade missnöjes- och fördomshögern, om att "man inte får" säga det ena eller det andra är nästan alltid ett klagande över att anständighetens informella regelverk blir motkraft mot deras misstänkliggörande av medmänniskor efter tro eller härstamning – eller mot deras hetsande och brutala språkbruk.
Lagen är mycket sällan något verkligt hinder för deras propaganda eller deras gnäll. Hur ofta de än vill framställa sig som "offer" och "förföljda" så är detta en myt. Det är inte förbud och paragrafer de kolliderar med, utan den vanliga svenska inställningen till vad som är gott uppförande och vettigt samtalsklimat.