Ingen dubbelmoral, inga halvheter. Våld, mötesstörningar, hat- och hotsajter eller andra extremistfasoner ska inte fördömas åt bara ett håll – men ursäktas åt ett annat.
Detta är ju i den här tidningen, liksom i många andra, en självklar och för läsekretsen välbekant hållning. Liberalism, som är tidningens politiska linje, innebär bland annat att vara motståndare till både högerextremism och vänsterextremism.
Att i nyhetsrapporteringen avslöja grupperingar som här i Mälardalen använder politiskt våld, inte bara på en kant utan också på motsatt kant, har ju varit en uppmärksammad sak i spalterna, som gett eko på riksplanet. Det har varit en naturlig sak, när nyheterna funnits där och kunnat grävas fram.
Fast det pågår en debatt om annat förhållningssätt i andra medier, som stats-tv och statsradio, och en del Stockholmsredaktioner. Omfattningen bör inte överdrivas, men det är ju inte taget ur tomma luften, En handfull urskuldanden av den s.k. Revolutionära Fronten det senaste halvåret är en liten bit av den bilden. I många år har våldsmetoder från så kallade "djurrättsaktivister", i realiteten ofta mutationer inom extremvänstern, varit märkligt skonade från kritisk granskning.
Om medieattityder till yttervänstervåld handlar en stor artikel av Ivar Arpi i Timbrohögerns tidskrift NEO. Det blir ensidigt där, en bredare bild missas. Men där står en del som bör uppmärksammas. Där nämns ett drygt halvdussin fall av våld, överfall och grova hotelser från våldsvänster mot medlemmar i ett par av regeringspartierna eller deras närstående ungdoms- och studentförbund. Påståendena på en del kultursidor, ja till och med enstaka S-ledarsidor om att våldet från yttervänster bara är ett försvar mot våldsam nynazism är ohållbara.
För det andra berättar Janne Josefsson på SVT om motstånd eller kritik internt inom SVT mot att han och andra på Uppdrag Granskning utsatt en del extremvänster för kritisk uppmärksamhet. Han vet väl vad han talar om. Men det går inte att utifrån SVT generalisera om andra medier. Det NEO fått höra om att den som kritiserar antidemokratisk vänster får känna sig så "ensam" är i närsyntaste laget. I en rad landsortstidningar har extremvänster, liksom annan extremism, kritiserats ofta och konsekvent, under inte bara år utan årtionden.
Vad NEO och många andra missar är att det som 70-talets akademiska kommunistvåg lämnat efter sig av valhänthet och ovilja i att handfast granska och kritisera ytterkantspolitik, hetspropaganda och relationer till obskyra utländska partier i dag inte gynnar främst smågrupper i grön eller röd yttermarginal.
De som har störst fördel är knappast ens Vänsterpartiet, utan det är Åkessons SD. Vad den partiledningen kan hålla på med – exempelvis en utpräglad hatsajt som partiorgan – utan att granskas ens i närheten av vad andra partier skulle ha drabbats av om de gjort detsamma, är anmärkningsvärt. Att i en rad andra avseenden nagelfara Åkesson skulle ju betyda att göra just sådant som Ohly och Schyman brukade slippa.
Det är dessutom värt att komma håg att hur räliga kommunistsekter och nynazistiska stöveltrampsligor än är så är de inte något stort reellt hot mot landets välfärd och samhällsklimat, fastän deras våldsbrottsidéer och diktaturrelationer gör dem till givna studieobjekt för kriminal- och säkerhetspolis.
Det som är mycket farligare är de konstlat mer folkliga rörelser som döljer sin skarpaste extremism i slöjor av samhällshat, populism, klass- och rasfördomar och ekonomiska fusk- och voodookonster. Det är sådana partier, bruna, röda och andra, som kan ta sig in i riksdagar och bidra till att lamslå parlamentarismen. De kan bereda väg för ekonomisk nedgång, ett förpestat klimat och växande risker att demokratin går sönder – om välfärden knäcks av oförmåga att reformera den och ge den en god bas i samhällsekonomin.