FIFA har just bannlyst ett helt land, som påven på medeltiden. Nigeria får inte spela landskamper eller mästerskap innan ett domstolsutslag upphävts.
Det har varit bråk i Nigerias landslag och fotbollsförbund. Av detta blev det domstolsprocess. En hög federal domstol har skilt ordföranden och några till från deras uppdrag, och tillsatt en förvaltare i avvaktan på ny förbundsstämma. Det ser ju även i svenska ögon märkligt ut.
För FIFA var det ett angrepp på de nationella förbundens självständighet, därav bannlysningen. Det skulle kanske haft viss trovärdighet ifall FIFA var lika känsligt för statlig styrning i oljemonarkier, kommuniststater, fasciststater och andra rövar- och hälardiktaturer. De brukar aldrig riskera att bannlysas från landskamper.
Det har även gått bra att tortera landslagsspelare. Det var så det gick till i Irak, där en av diktatorn Saddams söner var ordförande i Olympiska kommittén. Några av tortyroffren lyckades fly till utlandet, och vittnade. Till sist kände sig FIFA tvunget att skicka en liten delegation till Irak för att fråga om saken. Det slutade som vanligt. Ingen åtgärd.
Inte ens FIFA kan förstöra nöjet i fotbollen, eller få stopp på lagandan, artisteriet och kreativiteten i speluppläggning. Även detta fotbolls-VM har sportsligt blivit läckert, och en folkfest, åtminstone till Brasiliens 1-7 i semin, som åter visade att bollen är rund, även på toppnivå.
Men FIFA:s styre och affärsmodell är en belastning för sporten, och en stinksvamp i det offentliga livet i länder som är fria nog att kunna ha öppen diskussion om korruption och mygel.
Folkfesterna med stora skaror av ditresta entusiaster från många länder kan det dessutom bli dåligt med. Fotbolls-VM är på väg mot länder som passar bra ihop med FIFA:s affärsmodell och beslutsformer.
2018 i Putinismens korrupta Ryssland.
2022 i oljemonarkin Qatar. Där finns knappt fotboll. Men det går för sig att bygga arenor genom att jobba nepalesiska gästarbetare till döds, under villkor som närmar sig slaveri. Vilka fotbollsturister vill och vågar se dessa VM på plats?
Att FIFA-beslutet om Qatar togs under påverkan av oljepengar gäller numera som bevisat. Hur oligarklandet Ryssland fick VM kan man ana.
FIFA suger åt sig tv- och reklampengar, och omges av en samling företag, ofta i Schweiz, som lever på FIFA:s affärsmodell. Ett land som vill ha VM behöver uppfylla FIFA-villkor om skatteundantag för FIFA:s affärspartners. Lokala företagare ska få sin näringsfrihet inskränkt. FIFA och dess vänner ska ha särskilda skatteförmåner.
I ett land med offentlighetsprincip och fri press blir sådant svårsmält. Holland som i fråga om öppenhet har viss likhet med Sverige struntade i FIFA:s sekretessbegäran och gjorde FIFA:s villkor till offentlig handling. Därför kunde det skrivas om eländet här på ledarsidan redan 2010.
Sydafrika och Brasilien, stora länder på väg uppåt, kan för den nationella prestigens skull anpassa sig efter FIFA:s krav, men det kan komma surt efter i inrikespolitiken. Så Ryssland och Qatar har en mer FIFA-vänlig miljö. Där kan mycket göras, och döljas, i affärer.
Korruption och pampmetoder i FIFA diskuteras rätt mycket. Men inte alla verkar ha insett hur FIFA:s inre liv är inte undantag, utan en regelmässighet i dunklare internationella sammanhang.
Styresformen i FIFA, liksom i IOK har en del likheter med FN-systemets avigsida där folkvald regering räknas lika med tjuvdiktator eller ideologiskt förtryckarsystem. Föreningsdemokratiskt fungerande fotbollsförbund blandas med statskontrollerade eller korruptionsstyrda förbund. En FIFA-ledning kan mobilisera de senare sorterna mot krav på insyn och reformer. Processen för att utse VM-land och olympiastäder blir mycket utsatt för såväl korruptiva röstköp som intressen att sko sig på byggkorruption av det slag nådde nya höjder vid Sotji-OS i vintras.
Men väl så betydelsefull är den massiva anpassligheten hos de stora sponsorföretagen och tv-kanalerna, gentemot den korruptionsosande FIFA-miljön och FIFA:s krets av samverkande företag.
Kombinationen av Schweizbaserad miljardaffär, delvis FN-liknande beslutsstruktur, stora reklampengar och det slags länder där mutbrott och affärer i hälarparadis frodas är ingen tillfällighet. Den är tänkvärd, oroväckande samhällskunskap:
Om storföretag med starka varumärken och undermålig etik.
Och om företrädare för demokratiska länders idrott som inte har ryggrad nog att stå upp för de värden vi i demokratier brukar lägga vikt vid.
Kapitalismens avarter går bra ihop med Qatar och Ryssland, och att kontoret är i Schweiz är då rätt normalt.