Jag tänder sänglampan och blickar ner mellan mina fötter. Där har världens mysigaste, mest egensinniga och alltid glada tjocka lilla katt, med en självklarhet som bara en katt kan besitta, brett ut sig i över 14 år.
Som värnlös liten kattunge. Som stark och modig råttjägare. Som ständigt njutningslysten gourmand.
Som en allt äldre, långsammare och de senaste par åren mer artros-stel men ändå fullt fungerande gammelkatt.
Nu ser jag på Morris och Morris är inte längre där.
Hans blick är stilla och hans lilla huvud vilar tungt över min fotrygg. Jag vickar försiktigt på den och viskar, "Morris?".
Ännu en inandning, sedan är allt tyst och stilla.
Kung Morris hann aldrig tappa sina tänder, eller sin omättliga aptit. Han hann aldrig bli sjuk av sina smärtstillande mediciner. Han hann aldrig bli ovärdigt skröplig. Han hann aldrig be mig om att fatta det där ödesdigra beslutet varje djurägare fasar för.
Och han hann aldrig vakna innan han dog...
Jag bylsar upp den varma lilla kroppen i min famn och gråter. Kung Morris, denna fantastiska individ som berört så många människor, är oåterkalleligen borta.
Men mest av allt gråter jag av tacksamhet. Över att jag fått vara en del av hans liv i så många år. Över att han fick leva det liv han levde. Och över att han fick dö som han dog.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att leva – och dö. Trygg. Varm. Älskad.
Jag tänker att jag önskar att vi alla fick dö och leva så som Morris gjorde och att det finns något fint och viktigt att lära av den tanken.
Kung Morris är död. Länge leve Kung Morris!