Eskilstuna bör inte avstå statliga pengar

Det blir inte trovärdigt när två av kommunens ekonomiskt svagaste grupper med insatser från olika lagrum ställs mot varandra, skriver debattören.

Det blir inte trovärdigt när två av kommunens ekonomiskt svagaste grupper med insatser från olika lagrum ställs mot varandra, skriver debattören.

Foto: Henrik Holmberg/TT

Debatt2020-01-20 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Eskilstuna kommuns beslut att betala tillbaka habiliteringsersättning till staten i stället för att låta pengarna tillfalla avsedda individer är minst sagt märkligt. Beslutet grundar sig enligt Mikael Edlunds (S), ordförande i vård- och omsorgsnämnden, utsaga på att det är orättvist att personer med daglig verksamhet enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) får höjd habiliteringsersättning från staten medan personer med daglig sysselsättning enligt Socialtjänstlagen (SoL) inte ges samma höjning, trots att de utför liknande arbetsuppgifter.

Edlund menar att kommunen resonerat på ett rättvist sätt genom att höja båda gruppernas ersättning lika mycket, men med stöd av kommunala pengar för de med SoL-beslut utifrån kommunens policy ”lika lön för lika arbete” vilket låter klokt så långt.

Kommunens ekonomi tillåter dock enligt Edlund inte en höjning i nivå med de av staten riktade LSS-pengarna. För att undvika orättvisa betalas ”överskottet” av LSS-pengarna hellre tillbaka till staten än att gå till berättigade individer. 

Det är svårt att se rättvisan i att ekonomiskt svaga personer berövas möjligheten till en bättre ekonomisk situation för att det inte ska upplevas orättvist av andra. Det ekonomiska tillskottet kan för den enskilde handla om att överhuvudtaget ha råd med arbetsresor om personen inte bor nära sin arbetsplats/dagliga verksamhet, vilket inte är en självklarhet för alla.

Olika lön för lika arbete är dessutom inget kommunen bekymrar sig för i andra sammanhang. Därför framstår resonemanget som en dålig ursäkt för kommunens agerande. 

Exempelvis har kommunen vikarier i vården som utför samma uppgifter som ordinarie personal år efter år med lägre lön, anhöriga som arbetar som personliga assistenter med lägre lön än utomstående assistenter, trots samma arbetsuppgifter och så vidare. 

Tanken om rättvisa är god. De med SoL-beslut har även de en ansträngd ekonomisk situation som behöver ses över. 

Det blir dock inte trovärdigt när två av kommunens ekonomiskt svagaste grupper med insatser från olika lagrum som de facto har betydelse, ställs mot varandra och den ena tas för given att vara solidarisk och tyst stå tillbaka högre ersättning när kommunen i övrigt inte har en rättvis lönepolitik. 

Jag förutsätter att kommunen 2020 ser till att avsedda pengar kommer de berättigade tillgodo och inte använder sig av diverse tveksamma resonemang för att begränsa ekonomiskt utsatta personers möjlighet att få det bättre.

Anneli Johansson

Anhörig till en person med daglig verksamhet