Insändare Svar till Stefan Karlssons insändare "Det Pride ingen talar om"

Priderörelsen firar femtio år i år. Femtio år av kamp för oss hbtq-personer för att vi skall ha samma rättigheter som heterosexuella. I kontrast till det står de hbtq-personer som inte alls gillar priderörelsen. Det talas om pink washing, att kampen för hbtq-personers rättigheter profiteras av företag och andra. Vår rätt att gå i Pridetåg ställs mot länder där homosexualitet fortfarande är förbjudet. Ändå var det just Priderörelsen i New York som banade väg för vår rätt att existera. Att vi som kan, vågar och vill synas är en stark faktor. De som idag går i Pridetåg för att stötta kan i morgon gå som stolta föräldrar. De som står upp för att visa allas rätt att älska, kanske nästa gång kommit ut. Röster höjs även mot Pride för att världen är full av länder där Pridetåg idag är helt uteslutet. Därför marscherar RFSL för de som inte kan. Newcomers påminner om Sveriges viktiga roll som ett säkert tredje land. Vi i HBT-Socialdemokrater är som medlemmar i ILGA och med i projekt i länder där hbtq inte är ett begrepp ännu. Vi reser incognito för att vara trygga, men vi jobbar på och i år kommer Bosnien ha sitt första Pridetåg tack vare internationell solidaritet. Priderörelsen står inte i motsats till något, det är för många av oss naturligt att samlas i glädje, att i sorg minnas stupade kamrater. Det är en lyx att få gå i Pride för att vi vill, men på många platser samlas hbtq-personer för att de måste, för att kampen för våra mänskliga rättigheter i vårt gemensamma samhälle måste fortsätta. Både från oss som vill, och för de som inte kan.