Det gäller att dels korrigera nästa års inkomster och utgifter, dels presentera en långsiktig plan.
Den offentliga sektorns behov av tillskott, beredskap för en lågkonjunktur och en sedan länge efterfrågad skattereform bör sätta ramarna. Det kräver återhållsamhet med utgifterna och ett helhetstänkande i skattefrågorna.
Det så kallade reformutrymmet – ökade utgifter och minskade inkomster som staten har råd att inte finansiera på grund av växande ekonomi – bör användas till att skjuta till nödvändiga medel till främst försvaret, rättsväsendet och kommuner och landsting.
Det sista är viktigt för att upprätthålla kvaliteten i vården, skolan och omsorgen när kommunsektorns börda ökar med en åldrande befolkning. Och att göra det utan att tvingas till kommunala skattehöjningar. Sådana slår inte bara hårdast mot de lägsta inkomsterna. De höjer trösklarna in i arbete, och de bygger på marginalskatterna underifrån.
En underfinansiering av statens finanser bör sparas till sämre tider, då skattemedel används för att stimulera ekonomin och betala för ökad arbetslöshet.
Skattesänkningar bör ligga i linje med en långsiktig plan för utformningen av skattesystemet och finansieras krona för krona. En skattereform måste luta sig mot samma principer som var vägledande för tidigare skatteomläggningar som uppgörelserna 1981 och framförallt den stora reformen 1990-91. Skattebaserna ska breddas och undantag tas bort. Skatteuttaget ska ge bättre främja arbete och produktiva investeringar. Det ska förhindra skatteplanering som styr bort kapital från jobbskapande och innovation.
Gamla, ärvda, pengar ska åtminstone inte beskattas lägre än nya, som tjänas ihop genom utbildning och hårt arbete. Skattesystemet ska inte straffa rikedom men inte heller cementera gamla klasstrukturer.
Skatten på lön bör plattas till, marginalskatterna sänkas kraftigt för att uppmuntra ambition och ansvarstagande i arbetslivet.
Kapitalskatten bör göras enhetlig, vilket innebär att gå från dagens sex olika skattesatser till en, men där normalskattesatsen blir lägre än i dag, mer internationellt konkurrenskraftig. Ränteavdraget ska ligga på samma nivå som kapitalskatten och inte vara lägre för lån med privatbostad som säkerhet, för att inte ge snedvridningar vid olika typer av finansiering av köp och inte uppmuntra ”kreativa” låneupplägg.
Mer skatt bör tas ut på fossil energi och på annan skadlig miljöpåverkan – men också på privata småhus, förslagsvis enligt den modell som SNS Konjunkturråd presenterade för ett år sedan. Den går ut på att alla villor beskattas och att taket tas bort, samtidigt som en begränsningsregel finns för låginkomsthushåll. Vid försäljning betalas kapitalskatt enbart på den del av vinsten som överstiger en antagen normalavkastning. Ett netto som understiger normalavkastningen – en reaförlust – ska ge skatteavdrag.
Mer bör göras för att stänga skattekryphål, som möjligheten att förklä sådant som egentligen är lön och ta upp det som en kapitalbeskattad ägarutdelning. Skatt på arv, med måttlig skattesats, kan övervägas.
För att öka effektiviteten i skattesystemet är det klokt att flytta mer av skattebördan till konsumtion. Det innebär att avskaffa många, helst de flesta, av momsundantagen – till förmån för en enhetlig 25-procentig moms, som även kan vara ännu ett stycke högre, samtidigt som inkomstskatten sänks och bland annat barnbidrag höjs.
Att gå från politiskt populära ord om mer enhetlighet och likformighet till handling kräver den typen av reformer. Mycket av detta är förändringar som inte är helt lätta att sälja in för folkvalda. Men ett välfärdssystem som är beroende av arbete och företagsamhet kan inte må bra så länge just dessa nyttiga beteenden behandlas särskilt strängt.
Det minsta man kan begära från den kommande regeringen är att åtminstone inte borra fler hål i skattesystemet genom att införa nya undantag och avdrag.