Voronov lördag En av mina favoriter bland historiska politiska tal är det som folkpartiledaren Bertil Ohlin höll 1950 under firandet av 50-årsjubileet av Liberala samlingspartiets bildande. Språket är bitvis omständligt och högtravande för dagens öron men det är mycket lätt att känna igen sig i budskapet:

”… varje svensk medborgare skall oberoende av yrke och sysselsättning individuellt och fritt ta ställning till den stora frågan, vilken samhällsutveckling han vill främja. Om vårt parti förblir troget sin art som demokratiskt, reformvänligt vänsterparti skall – därom är jag förvissad – framgång för våra strävanden i längden ej utebli. Men vi måste vara på det klara med att dagens motsättningar till ett regeringsparti med socialistiskt program och krav på maktmonopol ingalunda får leda till att Folkpartiet ger intrycket av att gå upp i en diffus grå borgerlighet.

Ordet ’borgerlig’ har aldrig tilltalat mig. Det kommer från samma period som begreppet ’arbetarblus’ och har en färg av förra seklets dammiga plyschsoffor, som föga passar i vår tid. Ett idéparti som vårt måste frigöra sig från sådana föreställningar, följa sin egen linje samt låta det aktuella politiska läget och de andra partiernas inställning bestämma arten av våra förbindelser med dem.”

Ja, Ohlin kallade Folkpartiet för ett vänsterparti, ett begrepp som stod för reformvilja och underifrånperspektiv. Och allt detta hade kunnat sägas i dag.

Relationen mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna under första halvan av 1900-talet, som Ohlin täckte i sitt tal, var sammansatt. Å ena sidan var socialdemokraternaliberalernas allierade i arbetet för politisk demokrati, sociala reformer och nedmonteringen av det gamla privilegiesamhället. Å andra sidan var de liberalernas ideologiska motståndare i synen på statens roll i ekonomin och på individen kontra föregivna klassintressen. Därtill hade Socialdemokraterna växt till ett stort och dominerande parti.

Följdriktigt ägnar Ohlin en betydande del av sitt tal åt att kritisera Socialdemokraterna, medan högern får mindre utrymme.

Det liberala motståndet mot planhushållning är tidlöst. Förutom att orsaka enineffektiv och byråkratiserad ekonomi innebär en kraftig försvagning eller ett avskaffande av det privata ägandet ökad maktkoncentration och en risk för inskränkningar av politiska fri- och rättigheter. Alla länder som har gått den vägen har glidit utför detta sluttande plan.

Men inte ens det starka motståndet mot socialism och planekonomi, som Socialdemokraterna 1950 ännu inte hade övergivit, liksom mot de konserverande klassföreställningar som socialdemokratin odlat, fick Ohlin att definiera Folkpartiet som ett borgerligt parti, eller ens acceptera borgerlighet som ett relevant politiskt begrepp.

Var tid har sina specifika omständigheter som förklarar ett partis valframgångar och misslyckanden, och man bör inte förivra sig i att förvandla egna politiska åsikter till lämpliga förklaringsmodeller.

Skillnaderna mellan då och nu är också betydande. Sakfrågorna är annorlunda. Liberalernas ideologiska motståndare har andra skepnader. Dagens offentliga miljö, dess debattarenor och informationsflöden, är ojämförbara med dåtidens. Väljarnas partilojalitet är svagare.

Inte desto mindre går det att dra några lärdomar. Under Ohlin nådde Folkpartiet som mest 24 procent i ett andrakammarval och var länge det ledande oppositionspartiet till socialdemokratiska regeringar. Oviljan att inordna sig i ett borgerligt block var opinionsmässigt ingen nackdel för FP, även om enskilda politiska ställningstaganden periodvis var det.

Ohlins liberala parti visade att det går att rikta skarp kritik åt vänster utan att för den skull sudda ut konfliktlinjen åt höger. Det sentida Folkpartiet/Liberalerna har däremot under många år, med några få undantag, duckat undan ideologisk debatt mot de andra partierna i den tidigare Alliansen. Man har till och med haft en regel om att inte debattera mot varandra inom koalitionen. Moderaterna och Kristdemokraterna utnyttjade detta för att ta stora kliv i riktning mot populism, konservatism och nationalism, utan att möta liberal kritik.

Ohlin understryker i talet vikten av att i relationerna med andra partier fokusera sakfrågor, inte politiska kulturmarkörer. Det kan jämföras med dagens debatter, inte minst inom Liberalerna inför Januariavtalet, där en betydande minoritet inom partiet argumenterade för Ulf Kristersson (M) som statsminister uteslutande i termer av borgerlig tillhörighet, frikopplat från sakpolitiken.

Det skadar inte om vissa läser om sin Bertil Ohlin.