Krönika Det var över 25 grader varmt de där dagarna i april i Skellefteå. Jag och min kompis passade på att sola, så där som man gjorde på 80-talet. Vi låg på altanen, insmorda i kokosnötsolja. Jag var 17 år och hade hela livet framför mig. Det ingen visste då var hur nära en katastrof delar av Europa var.

Jag pratar om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Pripjat, dåvarande Sovjet. I dag Ukraina.

Just nu visas en serie om olyckan på HBO och det står klart hur stor katastrofen var.

Då, när det begav sig, fick vi nämligen inget veta. Det var de svenska myndigheterna som upptäckte att en olycka skett, de sovjetiska myndigheterna lade locket på.

Den här serien är en påminnelse om hur lite vi kan skydda oss när allt går fel. Och hur svårt det är att skydda sig mot något som inte syns.

Den var den 26 april 1986 som Tjernobyls reaktor 4 drabbades av en härdsmälta efter en explosion. Bakom olyckan låg både den mänskliga faktorn och konstruktionsfel. I hanteringen dagarna efteråt riskerade man en ännu större katastrof när man försökte släcka branden. Den teoretiska risken av en ny explosion fanns, vilket hade kunnat leda till att även de andra reaktorerna hade kunnat explodera. 

Serien pratar om att strålningen var så stor som efter två Hiroshimabomber i timmen på platsen, andra källor säger att man inte kan jämföra Tjernobyl med en atomvapensprängning. Men tusentals män riskerade  livet för att städa bort flera ton med radioaktiva massor och innesluta härdsmältan i en betongsarkofag.

Och även för Sverige har stålningen fått konsekvenser, de flesta som är födda så sent som på 70-talet vet vad cesium-137 är. Marken på framförallt östkusten, från Mälardalen upp till Västerbotten och inlandet, drabbades av nedfall. Det radioaktiva ämnet återfinns än i dag i vilt, fisk, svamp och bär.

Att serien kommer nu är knappast en tillfällighet. I debatten om det fossilfria bränslet finns det många partier, från Sverigedemokraterna till Liberalerna, som vill lyfta fram kärnkraften som det bästa alternativet för att minska klimatpåverkan. Men efter en titt på serien Chernobyl blir det svårt att övertyga om den ofarliga kärnkraften.

Med en halveringstid på 100 000 år för resterna efter kärnkraften är det svårt att säga att man tar ansvar för kommande generationer. När man dessutom förstår hur illa det kan kan gå om det går fel, som i Tjernobyl eller för all del japanska Fokushima, är det svårt att applådera förespråkarna.

Lägg dessutom till det faktum att anrikningen av det uran som krävs för att driva nämnda kärnkraftverk är långt ifrån fossilfritt, så känns argumentet ihåligt.

Nä, titta på serien, sen kan vi diskutera.

(Denna version är uppdaterad)