Nyström lördag Har politiker för höga löner och generösa villkor? Svaret är nej.

”Politiker” är ingen homogen grupp, utan består av allt från statsråd till ledamöter i kommunernas kulturnämnder. Riksdagsarvodet ligger på 66 900 kronor i månaden, vilket är en hygglig inkomst, medan de dryga 90 procent i kommuner och regioner som är fritidspolitiker ofta får hålla tillgodo med mötesarvoden.

Det betyder inte att riksdagsersättningen bör sänkas. De som är invalda i Sveriges högsta beslutande organ ska ha skäligt betalt och det är rimligt att de som inte bor i Stockholm, utan representerar andra valkretsar, som Sörmland, kompenseras för övernattningslägenheter och resekostnader.

Däremot visar Aftonbladets utmärkta granskning ”Maktens kvitton” att riksdagen bör öka kontrollerna av vilka extra ersättningar som betalas ut. Om varje ledamot visste att det kommer att ske en årlig genomgång där taxikvitton, boendelösningar, hotellnätter och dylikt gås igenom, skulle sannolikt fler fundera ytterligare ett varv innan de skickar in sina underlag.

Ta den avgångna KD-riksdagsledamoten Caroline Szyber, som tog med familjen på tjänsteresor, lät riksdagen stå för hela hotellnotan och sedan beskrev Romvistelsen som rena rama semestern på Instagram. Enligt regelverket ska ledamöter själva stå för 25 procent av kostnaden om de bokar ett dubbelrum på grund av resesällskap.

Det visar att det dels är värt att se över redovisningen för att säkerställa att tjänsteresor inte är semestrar med spår av arbete. Dels ifrågasätta regelverket, eftersom medföljande familjemedlemmar har en tendens att dra ner produktiviteten och därför bara bör vara med när det finns särskilda skäl.

Samma sak gäller Strängnäsbon Stefan Jakobsson (SD), som strax före valet ertappades med att ha åkt taxi för nästan 330 000 kronor och låtit skattebetalarna stå för privata resor till nattklubbar, fester och vänner.

Likaså Erik Bengtzboe (M), som i veckan lämnade riksdagen och petades som länsförbundsordförande i Sörmland, efter att ha slingrat in sig i obegripliga förklaringar om sin boendesituation.

Tänk om någon i ett tidigt skede hade kallat till ett möte och börjat ställa frågor. Hur bor du? Varför åker du betydligt mer taxi än dina partikamrater? Fanns det verkligen inget billigare hotellrum för en person?

Här invänder kanske någon att politiker är ett förtroendeuppdrag och att riksdagsledamöter måste kunna hantera frihet under ansvar. Det är en rimlig invändning, och de allra flesta politiker vill göra rätt och är i politiken för att de har en ambition att föra samhället i en viss riktning.

Samtidigt finns det uppenbarligen lite för många som tänjer på gränserna mellan privata och professionella utgifter, vilket inte bara är problematiskt för att det kostar tusenlappar. Den sortens avslöjanden som Aftonbladet har gjort – som har lett till avgångar, återbetalningar och brottsutredningar –­ sänker förtroendet för politiker i allmänhet. Det drabbar alla i skrået, från höjdarna i riksdagen till socialnämndens ordförande i Sveriges minsta kommun.

Tyvärr stannar det dock inte där. Värre än att förtroendet för politiker minskar är att fifflandet och trixandet riskerar att få långtgående konsekvenser, inte bara här och nu, för tilltron till hela det politiska systemet.

Varför ska väljarna gå till valurnorna när det med jämna mellanrum avslöjas att förtroendevalda inte bara har mjölkat det allmänna, utan uppenbarligen hade fått fortsatta utbetalningar om inte medierna ägnat sig åt kvittojournalistik?

Det är därför riksdagen måste börja hålla bättre koll på sina pengaflöden. Inte för att statsbudgeten står och faller med ett par hundratusen.