I dag lämnar Moderaterna i Vingåker in en motion om att införa ett stipendium till den elev i kommunen som går ut nian med högst betyg. Det är ett utmärkt initiativ.
På många håll finns stipendier för dem som är duktiga i exempelvis idrott och musik, vilket gör att det i regel är de som kan sjunga eller spela ett instrument, alternativt briljerar på fotbollsplanen eller i simhallen, som får applåderna på skolavslutningen. Det är inget ont i det. Elever med specifika talanger, som lägger ner tid och energi för att successivt bli bättre och uppnår resultat, förtjänar uppmärksamhet.
Men det bör inte bara gälla barn och ungdomar som briljerar i estetiska och praktiska ämnen. I skolan bör även – eller kanske till och med främst – teoretiskt begåvade och ambitiösa tonåringar lyftas fram. Alltså de som under skoltiden har lagt ner mer tid och energi än genomsnittet på att lösa ekvationer, skriva uppsatser, nöta in glosor och memorera detaljer om historiska epoker. Det vill säga den sortens prestationer som de flesta ämnen handlar om och som förtjänar att uppmärksammas på skolavslutningen.
Förutom att fler stipendier kopplade till skolprestationer kan fungera som belöning för enskilda elever, visar de att omgivningen uppskattar goda resultat och ansträngning inom många olika områden. Ungefär som att Nobelfesten och Oscarsgalan fungerar utmärkt sida vid sida.
Dessutom har stipendier, precis som Nobelpriset och Oscarstatyetten, fördelen av att enbart mäta resultat, vilket är mer än man kan säga om Lärarförbundets årliga ranking av skolkommuner, som presenterades på onsdagen. Nytt för i år är att man har tagit bort kriterierna som anger den faktiska andelen elever som är godkända i alla ämnen i nian, meritvärdet i nian och andelen i gymnasiet som uppnår grundläggande behörighet för högskolestudier. Däremot har man kvar kriterierna där de verkliga resultaten viktas mot de förväntade resultaten, som i sin tur bland annat beror på föräldrarnas utbildningsnivå och inkomst och i vilken sorts bostadsområde eleven bor.
Därför placeras Flen på plats 172 av Lärarförbundet, Katrineholm på plats 217, Eskilstuna på 234, Vingåker 262 och Strängnäs 285, trots att det i våras var niorna i Strängnäs som hade högst snittbetyg av dessa kommuner, medan Vingåker låg lägst och Flen i mitten.
Att på så sätt höja kommuner med svårare förutsättningar och lägre resultat, kan tyckas välvilligt och rättvist. Men tyvärr sänder det ut fel signaler när ett fackförbund åtminstone indirekt accepterar att vissa kommunpolitiker och skolchefer bör ha lägre förväntningar på sina elever än andra, eftersom det är att lura ungdomarna på deras framtid.
När eleverna från Flen, Katrineholm och Vingåker ska söka sig vidare i utbildningssystemet och så småningom ta sig in på arbetsmarknaden, är det ingen som kommer att kasta in kompenserande faktorer och ge dem förtur framför Strängnäsbarnen, bara för att de senare anses ha bättre grundförutsättningar. Därför får elevunderlaget aldrig användas som en slentrianmässig ursäkt för dåliga prestationer. Målet måste alltid vara att alla elever ska lyckas.