För första gången har Regeringsformens regler om regeringsbildningen prövats i ett så här komplicerat och infekterat läge. De har i alla fall fungerat.
Svårigheterna har vållats av den mångåriga vanvården av vanan och viljan till kompromiss och meningsutbyte över den tidigare blockgränsen. Men inte bara det. Till höger har makt eftersträvats även till priset av ständigt beroende av aktiva ja-röster från ett parti som utgör en del av en i många länder pågående attack mot den västerländska frihetliga samhällsordningen.
Det har tagit tid att i detta läge få fram ett arbetsprogram för en regering och därmed även en statsminister. I diskussionen om hur det gått till är ifrågasättande av Regeringsformens reglervillospår. Detsamma gäller eventuell kritik mot talmannen.
I en parlamentarisk ordning finns en fara, som ansvarsfulla partier behöver undvika: Ifall skiftande nej-majoriteter stoppar allt, medan det inte går att få ja-majoriteter, kan regeringars bildande, regeringars överlevnad och beslut i centrala sakfrågor blockeras. Risken tilltar med betydande systemfientliga partier, inställda på att förkasta alla regeringar där de inte släpps fram till makt.
Jämför med vårt grannland Finland, som förvisso inte saknat politiska motsättningar: Därskulle den benhårda oförsonligheten och det hårda språket i röstförklaringarna från M och KD inför statsministeromröstningen inte ha varit att vänta. I Finlandhar man sedan länge vanan att regeringarnas sammansättning växlar. Praktiskt taget alla partier i det breda mittfältet har erfarenhet av att ha regerat med alla andra i detta mittfält. Så är det också i exempelvis Nederländerna och Tyskland.
Hade en regeringskris som den här inträffat före 1975 hade talmannens omdömeskrävande uppgift lagts på kungen – eller på dolda aktörer bakom monarken. Enighet mellan partierna om att undvika detta gav talmannen den roll han nu har.
En del farhågor fanns för att ett starkt parti skulle vilja tillsätta en talman som i känsliga lägen skulle agera till det egna partiets fördel. Motvikten mot den risken är att en statsministerkandidat talmannen utser inte tillträder utan vidare, som de av kungen utpekade statsministrarna gjorde.
Det prövas i stället i riksdagen att inte en majoritet av ledamöterna uttrycker misstroende genom att rösta nej. Fyra försök ger utrymme för att hantera även komplicerade lägen. Då kan talmannen för att komma vidare behöva låta ett par förslag bli prövade men avslagna.
Talman Andreas Norlén vill nu ha en granskning av hur både han själv och grundlagsbestämmelserna fungerat då de satts på hårt prov. Det är rätt. Öppenhet och eftertanke har länge präglat riksdagens hantering av grundlagsfrågor. Men inget tyder på att talmannen uppträtt annat än omdömesgillt och opartiskt. Han har inte forcerat så att förhandlingarna om regeringsunderlag hindrades. Risken för fyra avslag och extraval har inte ökats genom hans eget agerande.
Lärdomen handlar inte om Regeringsformen, utan om blocktänkandets urartade politiska kultur. Förståelsen måste bli större för behovet av samverkan i det breda mittfältet.