Kommunernas verktygslådor för att hjälpa lokala företag är inte stora. Men de finns och bör användas i krisen.
Därför är det positivt att kommuner som Eskilstuna försöker. Krispaketet – det andra i ordningen – som presenterades på måndagen av den politiska majoriteten, S, M och C, är välkommet. Prislappen är något osäker, allt beror på åtgärdernas genomslag. Runt 15 miljoner kronor bör det dock kunna bli, och det mesta är bra saker.
Men allt som gör nytta måste inte vara dyrt. Den kanske mest verkningsfulla insatsen är också den som kostar minst: Företagsakut.
Det är en mycket smart idé. Kommunen använder sin resursstarka organisation för att lotsa företagare till framför allt statliga stödåtgärder, där de stora pengarna finns. Eskilstuna tar sig an en välkänd svaghet i alla omfattande stödsystem, att se till att tilltänkta mottagare får vetskap om och mottar rätt typ av stöd.
Effektiviteten hänger på genomförandet där steg ett är att göra företagsakuten känd bland Eskilstunas företagare.
Lättnader för kommunala hyres- och andra avgifter är en liten men given insats i dessa tider. Det kostar kommunen väldigt lite men har stor betydelse för framför allt föreningar. Och det är på sin plats att stötta med extra aktiviteter för ungdomar under det som ser ut att bli en granska inrutad och begränsad sommar.
Införande av lunchkuponger eller liknande till gymnasieelever i Eskilstunas kommunala skolor är helt rätt. Ungdomarna bedriver numera sina studier hemifrån men måste fortfarande äta lunch. Att göra det på restaurang hör till det vanliga för elever på fristående gymnasier som saknar egen skolmatsal. Nu kan alla hämta lunch på en lokal restaurang. Det är en bra lösning för eleverna och ett välkommet stöd till pressade restauranger.
Tidsbegränsad fri parkering i attraktiva lägen i Eskilstunas centrum kan vara ett rimligt avsteg från avgiftsmodellen. Frågan är bara om det kommer att påverka Eskilstunabornas res- och köpmönster i någon betydande utsträckning. Många människor håller sig, sedan några veckor, borta från butiker och restauranger i centrum för att de jobbar hemifrån och/eller vill minska smittrisker, inte för att de bilburna plötsligt drabbats av åsikten att det är för dyrt att parkera.
Men så finns det en åtgärd på majoritetens lista som är tveksam: En gåva på 200 kronor till alla anställda i Eskilstuna kommun, att använda för lokal konsumtion.
Att många kommuner har valt metoden gör den inte mer rätt. Ur stödsynpunkt är det en droppe i havet. Som mest tre miljoner kronor strös ut väldigt tunt.
För checkmottagaren är 200 kronor inget jättebelopp men den fördelningspolitiska effekten är ändå egendomlig. Varför ska pengar överföras från alla Eskilstunabor till de kommunanställda, som sinsemellan har väldigt olika inkomster? Hur mycket resurser går sedan till att administrera detta, däribland att reda ut skattekonsekvenser?
Om politikerna känner att de absolut måste göra något sådant, vore en fördelningspolitiskt rimligare, administrativt enklare och ur ekonomisk stimulanssynpunkt mer kraftfull metod att rikta insatsen mot folk med minst resurser. Exempelvis hade man tillfälligt kunnat höja försörjningsstödet. Till skillnad mot kommuncheckarna hade alla de pengarna sannolikt använts.