Ledare Hur har fyrpartisamarbetet mellan S, MP, C och L fungerat i skarpt läge då beslut ska finansieras och konflikter övervinnas? Ett första verkligt test blev förstärkningen av försvaret, i budgeten finns nu den första av en rad anslagshöjningar på fem miljarder om året.

Bred enighet om inriktning och kostnadshöjningar uppstod i försvarsberedningen. Men med finansdepartementet som bromskloss hade regeringen till att börja med inte gått med på att binda sig för de årliga höjningarna, tillsammans blir de ett stort antal miljarder.

Knuten har lösts upp. Höjningarna ska följa det partierna kom fram till i beredningen.

År för år ska man också ta fram finansieringen, även när det medför att skattehöjningar ingår i budgeten. Första året räknas den sedan länge diskuterade uppstramningen av bankernas beskattning som en del av notan för ökade säkerhetspolitiska risker. Det intressanta här är inte bara att de fyra lätt hittade det rimliga arbetssättet, tvärtemot hur det lät från högerborgerliga olyckskorpar.

Den större frågan är att budgetpolitiken de närmaste åren inte bara innehåller planerade reformpaket, för bättre villkor för arbete och företagande samt för social välfärd och minskad klimatpåverkan. Det kan även väntas minst en, troligen två, stora påfrestningar på de offentliga finanserna.

Risken ökar för en internationell ekonomisk nedgång. Då kommer några år med ofrånkomliga budgetunderskott att hjälpa till att stabilisera arbetsmarknaden.

Mer säkert är hur åldersstrukturen kommer att öka utgifterna så som försvaret gör, fast med långt större belopp. I särklass främsta orsak är den sedan länge förutsedda ökningen av antalet sjukliga och vårdbehövande över 80 år.

Skatte- och arbetsmarknadsreformer som bevarar och förbättrar det höga arbetskraftsdeltagandet är viktiga för att klara de årliga tillskotten till försvar och annan säkerhet samt till kommunernas äldrevård. Men det kommer också att handla om att höja en del miljö- och andra skatter som inte motverkar arbete och investeringar.

Så här långt ser kursen ut att ligga i huvudsak rätt, i avtalet från i januari och i det mesta av de konkreta budgetförslagen. Mycket som står på programmet blir dock klart för genomförande först om ett par år.

Det som brister, på flera håll, är något annat: Den ekonomiska pedagogiken. Finansminister Magdalena Andersson (S) och andra har svårt att skaka av sig invanda blockpolitiska slagord och inskränkt kortsiktiga bedömningar av vad som påverkar framtida inkomst- eller välfärdsklyftor.

I den här budgeten syns hur denna regering – på liknande sätt som om finansministern fortfarande hade hetat Anders Borg – behöver parera att kommuners ekonomiska förutsättningar utvecklas olika. Nära förestående är den återkommande uppdateringen av utjämningen av strukturella kostnadsskillnader mellan kommuner.

Därtill finns extra pengar till ett antal kommuner där segregation mellan stadsdelar blivit stor, samt till några mindre kommuner som fått dra tyngre lass än andra med relativt nyanlända flyktingar. Där är Flens och Vingåkers 2,4 respektive 1,1 extra miljoner välkomna tillskott.

De större kommunerna Eskilstuna, Katrineholm och Nyköping delar på dryga 28 extramiljoner, för kostnader i problemstadsdelar. Men även sådana problem kommer, det ska man inte glömma bort, att motverkas av det sug efter ny arbetskraft som kommer att fortsätta i en lång rad yrken, när stora årskullar visserligen ofta jobbar fler år men ändå går i pension efter ett tag.