Hälften av de offentliganställda i Västerbotten vet inte vad meddelarfrihet är. Det kom fram i höstas i en enkätundersökning bland 300 slumpvis utvalda anställda i länets kommuner och i regionen, gjord av opinionsinstitutet Ipsos på uppdrag av de stora redaktionerna i länet.
Enkäten var en del av de västerbottniska mediernas gemensamma satsning för att kartlägga tillståndet för de offentliganställdas yttrandefrihet och upplysa dem om deras rättigheter. Förutom Sveriges Radio deltog tidningarna Norran, Västerbottens-Kuriren och Folkbladet, samt SVT Västerbotten.
Bakom satsningen, som gick under namnet #tystnaden, och som berördes kort här på ledarsidan förra månaden, låg flera oroväckande händelser och tendenser.
Ambulanspersonalen hos Region Västerbotten uppmanades av sina chefer att inte tala med journalister. Ett internt dokument hos samma arbetsgivare sade att de anställda inte fick säga något kritiskt om arbetsgivaren offentligt. Norrans medarbetare kunde berätta om ökad rädsla hos personal i kommuner och i regionen för att prata med journalister. Skellefteå kommun utmärkte sig särskilt.
Meddelarfrihet är i själva verket flera rättigheter. En är rätten för var och en att uttala sig i grundlagsskyddade medier utan risk att straffas för dessa yttranden. Det rättsliga ansvaret ligger i stället på mediets ansvariga utgivare.
Alla har även rätt att lämna uppgifter till journalister under anonymitetsskydd, vilket betyder att journalisten inte får avslöja uppgiftslämnaren.
Offentliganställda har ett särskilt starkt skydd. Arbetsgivarna får inte straffa dem för illojalitet och liknande för offentliga uttalanden som förmedlas av grundlagsskyddade medier. Cheferna är också förbjudna att försöka ta reda på vem som har lämnat uppgifter till eller uttalat sig anonymt i medier. Skyddet mot efterforskning av källa gäller även uppgifter som omfattas av sekretess, om den offentliganställde lämnar den hemliga informationen till journalisten muntligt.
Det enda som bryter igenom meddelarskyddet är avslöjande av uppgifter som är belagda med kvalificerad sekretess. Det är i regel sådant som rör rikets säkerhet eller särskilt känsliga personuppgifter, exempelvis i patientjournaler eller i socialtjänstens ärenden.
En chef i offentlig verksamhet som upptäcker ett misstänkt brott mot kvalificerad sekretess får dock inte själv leka detektiv genom att luska fram vem som har läckt och straffa personen. Den enda vägen som finns är polisanmälan, varefter en åklagare ska avgöra om brott kan ha begåtts och i så fall låta polisen leta efter läckan.
Förbud mot repressalier innebär inte att en offentliganställd aldrig kan straffas för det som hon eller han säger offentligt. Kritisera arbetsplatsen är en sak. Att uppträda oprofessionellt är något annat, vilket inträffar exempelvis om den stats-, kommun- eller regionanställde uttalar sig på ett sätt så att dennes personliga åsikter tas för myndighetens uppfattning. Alternativt att personen skapar intrycket att hon eller han vägrar verkställa politiska beslut.
Å andra sidan är den typen av situationer relativt ovanliga, medan offentliga organisationers manövrer i gråzonen mellan det tillåtna och det otillåtna förekommer oftare.
Instruktioner att kontakt med medier ska gå via chefen eller någon talesperson har ingen rättsverkan. Arbetsgivaren kan inte tvinga de anställda att göra så. Den andra sidan av saken är att en sådan instruktion i regel inte heller är brottslig.
Huruvida sådan gråzonsverksamhet har effekt är en annan fråga. En del medarbetare, kanske de flesta, gör som ledningen säger. De anpassar sig, vill inte vara motvalls. Medan andra tvärtom lämnar information till medier, vilket gör arbetsgivarens kontrollförsök fruktlösa och därtill skapar dålig uppmärksamhet kring organisationen som försöker sätta munkavle på sina anställda.
En variant av ett misslyckat försök att tysta personalen såg vi i Eskilstuna för några veckor sedan, där ledarna för de tre styrande partierna – S, M och C – i en debattartikel uppmanade kritiska socialsekreterare att inte höja rösten. Vilket bara slog tillbaka med fler debattinlägg med än tuffare kritik mot den politiska ledningen från samma grupp anställda.
Det finns även tendenser att i offentlig verksamhet ta in normer om slutenhet från helt andra miljöer. Som när styrelseordföranden i Eskilstunas logistikbolag talar om ”en tyst period” under det som framställs som en nära förestående affär kring Kjula flygfält. Ett begrepp som används när börsnoterade bolag vill hålla inne aktiekurspåverkande information inför exempelvis delårsbokslut, tas till för att slippa svara på frågor om vd, styrelse och politisk ledning överhuvudtaget vet vad de håller på med i denna påstådda affär.
Den allmänna lärdomen för politiker och chefer i offentliga verksamhet bör vara att öppenhet utåt är av godo. Den gör det lättare att upptäcka missgrepp, höjer verksamhetens kvalitet och ger nöjdare medarbetare.
Och så är det en demokratifråga. Medborgarna ska veta så mycket som möjligt om hur deras pengar används.