Ledare Det senaste utspelet i skoldebatten, som kommer från regeringen och samarbetspartierna C och L, består av två delar: Vad eleverna ska lära sig och hur kraven ska formuleras.

Det första handlar om att undervisningen för de yngre eleverna ska vara mer inriktad på faktakunskaper, för att kompletteras med mer analys längre fram. Det andra om att betygskriterierna ska omformuleras och kortas, så att de blir lättare att förstå. Inte minst för lärarna, men även för eleverna som ska uppnå målen och föräldrarna som vill stötta sina barn.

Båda sakerna är bra och hade gott kunnat sjösättas i går. Att låta lågstadiebarn fokusera på faktainlärning, för att successivt införa analysövningar, borde vara en självklarhet. Det finns ingen poäng med att försöka göra analyser innan vissa baskunskaper sitter i ryggmärgen.

Vidare är dagens betygskriterier svårbegripliga och ofta ganska luddiga, vilket öppnar upp för stora skillnader när lärarna sätter betyg. Det märks bland annat genom att Skolverket flera gånger har påtalat att betygssättningen inte är likvärdig, vilket är särskilt allvarligt på gymnasiet, eftersom eleverna använder gymnasiebetygen för att söka in till högre utbildningar.

Därmed inte sagt att likvärdigheten mellan skolor per automatik kommer att bli bättre bara för att betygskriterierna förenklas. Trots att lärare har fortbildats och skolorna under årens lopp har fått instruktioner om vad som gäller, visar en rapport från Skolverket som presenterades tidigare i år att orättvisorna är stora.

Lösningen är att i ett första steg strama upp ramarna för betygssättning och införa en gräns för hur stor skillnaden får vara mellan slutbetygen och skolans resultat på de nationella proven.Det skulle gynna både elever som går i skolor där många är hög- respektive lågpresterande. De första eftersom dessa har en tendens att hålla tillbaka betygen och de senare eftersom deras skolor i dag är mer generösa i sin betygssättning och alltså kan sänka ambitionsnivån i undervisningen utan att det märks i statistiken, vilket är ett svek mot eleverna som har rätt till samma standard som andra.

Nästa steg är att de nationella proven börjar rättas centralt. Enligt Skolinspektionens senaste granskning var det knappt fyra av tio nationella prov som bedömdes korrekt och det var nästan dubbelt så vanligt att lärarna gjorde en för generös tolkning än en för sträng.

Det visar att det inte räcker att koppla provresultaten till betygen för att det ska bli rättvist. Proven måste även rättas av personer med likvärdiga bedömningskriterier, som varken känner eleverna eller vet i vilken skola de går, så att det inte finns några förutfattade meningar.

Slutbetygen är för viktiga för att lämnas åt godtyckligt rättande.