Vuxna män utan asylskäl. Så har de kallats av tongivande politiker. Det gäller ensamkommande unga asylsökande som har fått möjlighet att stanna i Sverige med den gymnasielag som trädde i kraft sommaren 2018. De som har uttryckt sig så har varit kritiska mot lagen.
Men hur rimlig är en sådan utdefiniering? De allra flesta ensamkommande är killar. Men inte alla. Av de ensamkommande som sökte asyl 2015 var åtta procent tjejer.
Många av dem som enligt svensk rätt är vuxna har fått den statusen efter ifrågasatta åldersbedömningar och/eller skönsmässiga åldersuppskrivningar. Åtskilliga av dem som nu anses vara vuxna utan asylskäl, hade de varit samma vuxna men med asylskäl, om handläggningstiden varit kortare och deras asylansökan hade avgjorts före det datum då de påstås ha fyllt 18 år.
Och även om inget av ovanstående hade inträffat, hade många ändå kunnat få stanna om inte riksdagsmajoriteten plötsligt hade krympt skyddsgrunden ”ömmande omständigheter” till ett nålsöga som ytterst få kan passera.
Politiker av snart sagt alla kulörer har också genom åren skapat nya vägar till uppehållstillstånd – allt från spårbyte till regelrätta amnestier – för personer som har fått avslag på sin asylansökan men varit i Sverige länge. Det kan handla om människor som har etablerat sig väl i Sverige eller där utvisning av andra skäl ter sig som uppenbart orimlig.
Gymnasielagen syftade till att hantera en sådan situation. Lagen är inte i närheten av att vara bra. Men den är klart bättre än ingenting.
Häromveckan presenterade svenska Röda Korset en rapport – "Mitt liv räknas – den humanitära situationen för ensamkommande unga" – där dessa aspekter belyses. Med hjälp av enkäter och intervjuer med de ensamkommande, och med dem som arbetar med dessa, beskrivs vad lagen har betytt för de unga samt vilka problem som finns.
Lagen har minskat osäkerheten för flera tusen ensamkommande, visat dem en väg till ett liv i Sverige och i vissa fall skapat ekonomisk trygghet. Men problemen är många. Den främsta är det offentliga icke-ansvaret för de ungas boende och försörjning.
De som söker uppehållstillstånd enligt gymnasielagen anses inte vara asylsökande utan tillståndssökande och saknar därför rätt till bostad och bidrag från Migrationsverket. Och eftersom de är myndiga har inte heller kommunerna någon skyldighet att ge dem bistånd. Under sökprocessen finns det ingen myndighet som ansvarar för dem.
När de sedan får sin ansökan beviljad omfattas de inte av bosättningslagen, till skillnad mot andra som får uppehållstillstånd. Det betyder att kommunerna inte är skyldiga att erbjuda dem bostad.
Bakom sig har de då fler fall mellan stolarna och bollande mellan myndigheter. När de fyllt 18 år och fortfarande befinner sig i asylprocessen, övergår ansvaret för dem från kommunen till Migrationsverket. Det innebär att de måste flytta från sina kommunala boenden, ibland flera gånger, och bryta upp från de nätverk som de har hunnit skaffa sig. Som vuxna förlorar de också sin gode man och det stöd som finns där.
Så hur försörjer sig de ensamkommande medan de söker uppehållstillstånd enligt gymnasielagen? Var bor de? Och hur ser deras sociala situation ut när de väl får denna räddningsplanka?
Det är svårt att få någon helhetsbild, bland annat på grund av det splittrade och delvis obefintliga myndighetsansvaret. Men Röda Korsets intervjuer i den aktuella rapporten, liksom nyhetsförmedlingen, ger en nedslående bild.
En intervjuad 19-årig kille, som nu bor på ett av Röda Korsets boenden, och befinner sig i sökprocessen, berättar att han tidigare hyrde en lägenhet i andra hand tillsammans med två andra personer. Pengar till hyran lånade han av vänner men hade inget över till mat. I tio dagar levde han på 100 kronor, berättar han.
I en refererad enkät i Stockholm svarade en femtedel av de unga att de hade sovit utomhus den föregående natten. Det finns vittnesmål om ensamkommande som utnyttjas som billig arbetskraft eller inom sex- och droghandeln.
Det säger sig självt att den som har sådant i bagaget eller befinner sig mitt i eländet, utöver de trauman som fört personen till Sverige, har sämre möjligheter att klara gymnasiestudierna och uppfylla kraven för permanent uppehållstillstånd.
Situationen hade varit mycket värre utan gymnasielagen, eftersom detta är människor som är beredda att göra snart sagt vad som helst för att slippa sändas till en ojämförligt värre tillvaro utanför Sverige. Men lagen är uppenbart otillräcklig.
Bland Röda Korsets rekommendationer till de folkvalda bör de därför främst ta fasta på detta: Se till att de unga som får uppehållstillstånd för gymnasiestudier har någonstans att bo samt att de överhuvudtaget har förutsättningar att uppfylla de krav som politikerna ställer på dem.
Den långsiktiga lösningen måste dock bli en annan. De här ungdomarna blir, även i denna limbotillvaro, allt mer förankrade i Sverige. De allra flesta kommer aldrig att lämna landet. Det är lika bra att inse det och ge dem permanent uppehållstillstånd redan nu. Man kan låta bli att kalla det amnesti. Men det är vad det handlar om.