Medan Turkiet invaderar omrÄden i Syrien som kontrolleras av de kurddominerade SDF-styrkorna, famlar EU efter en gemensam politik för att hantera mÀnniskor pÄ flykt. Sverige tittar pÄ.
De olika frÄgorna hÀnger samman och kommer att göra det Àn mer i nÀra framtid.
Turkiets invasion Àr ett resultat av den turkiska regimens nationalistiska hÀnsynslöshet, USA:s militÀra tillbakadragande och Donald Trumps svek av SDF som var en nyckelallierad i kampen mot IS.
Den turkiske presidenten, Recep Tayyip Erdogan, har olika idéer för den nordöstra delen av Syrien som alla innebÀr dÄliga nyheter för kurderna. En av dem Àr att skapa en buffertzon mellan de SDF-kontrollerade delarna av Syrien och Turkiet.
Men det blir inte bara en militÀr buffertzon utan Àven en befolkningsmÀssig sÄdan. Erdogan har talat om att flytta större delen av de syriska flyktingar som nu befinner sig i Turkiet till detta omrÄde. Det kommer att förÀndra den etniska sammansÀttningen av regionen och motverka kurdisk autonomi, vilket Erdogan ser som ett hot.
Historien har dock visat att den hÀr typen av politiskt dirigerade folkomflyttningar skapar konflikter mellan de ursprungliga invÄnarna och de inflyttade och gör omrÄden till krutdurkar för lÄng tid framöver.
Erdogans flyktingprojekt har ocksÄ ett direkt samband med EU:s flyktingpolitik. Med sitt Turkietavtal frÄn 2016 har EU tÀppt till, om Àn inte stÀngt helt, den frÀmsta flyktingvÀgen till Europa. Det har lett till att de allra flesta av de över tre miljoner syriska flyktingar som hade tagit sig till Turkiet blev kvar dÀr. Med tiden har de blivit en politisk belastning för den turkiska regimen, som inte ville ha dem dÀr frÄn början och som nu har funnit ett passande sÀtt att göra sig av med dem. Samtidigt anvÀnder Erdogan hotet att lÄta flyktingarna resa till Europa som ett sÀtt att motverka ett kraftfullt agerande frÄn EU gentemot Turkiet.
SÄ samverkar EU:s politik med turkisk auktoritÀr nationalism, dÀr flyktingar anvÀnds som brickor i ett spel som riskerar att leda till nya konflikter, nya humanitÀra katastrofer och nya flyktingströmmar.
Inom EU pÄgÄr samtidigt en parallell process i migrationspolitiken. Ett tiotal EU-lÀnder Àr villiga att ta hand om de migranter som rÀddas frÄn bÄtarna i centrala Medelhavet. De drivande lÀnderna Àr Tyskland, Frankrike, Malta och Italien som har öppnat sina hamnat för rÀddningsfartyg efter att det rasistiska partiet Lega har kastats ut ur regeringen.
Sverige finns inte med bland de villiga lÀnderna. Justitieminister Morgan Johansson (S) sÀger till Sveriges Radio (8/10) att vÄrt land redan har tagit emot mÄnga asylsökande och att andra lÀnder nu mÄste göra sitt.
Det Àr en ovÀrdig och destruktiv hÄllning. Att en större krets EU-lÀnder behöver ta ett flyktingansvar Àr sÄ sjÀlvklart att det knappt behöver uttalas. Men att andra stater ska göra mer kan inte betyda att Sverige ska göra ingenting.
HĂ„llningen âtitta inte pĂ„ oss, vi har gjort vĂ„rtâ vinner ingen respekt och kommer inte att övertyga nĂ„got annat land att ta ett större ansvar. Effekten kan rent av bli den motsatta, precis som nĂ€r Sverige skĂ€rpte sin flyktingpolitik och andra lĂ€nder följde efter.