Ledare Medan Turkiet invaderar områden i Syrien som kontrolleras av de kurddominerade SDF-styrkorna, famlar EU efter en gemensam politik för att hantera människor på flykt. Sverige tittar på.

De olika frågorna hänger samman och kommer att göra det än mer i nära framtid. 

Turkiets invasion är ett resultat av den turkiska regimens nationalistiska hänsynslöshet, USA:s militära tillbakadragande och Donald Trumps svek av SDF som var en nyckelallierad i kampen mot IS.

Den turkiske presidenten, Recep Tayyip Erdogan, har olika idéer för den nordöstra delen av Syrien som alla innebär dåliga nyheter för kurderna. En av dem är att skapa en buffertzon mellan de SDF-kontrollerade delarna av Syrien och Turkiet. 

Men det blir inte bara en militär buffertzon utan även en befolkningsmässig sådan. Erdogan har talat om att flytta större delen av de syriska flyktingar som nu befinner sig i Turkiet till detta område. Det kommer att förändra den etniska sammansättningen av regionen och motverka kurdisk autonomi, vilket Erdogan ser som ett hot.

Historien har dock visat att den här typen av politiskt dirigerade folkomflyttningar skapar konflikter mellan de ursprungliga invånarna och de inflyttade och gör områden till krutdurkar för lång tid framöver.

Erdogans flyktingprojekt har också ett direkt samband med EU:s flyktingpolitik. Med sitt Turkietavtal från 2016 har EU täppt till, om än inte stängt helt, den främsta flyktingvägen till Europa. Det har lett till att de allra flesta av de över tre miljoner syriska flyktingar som hade tagit sig till Turkiet blev kvar där. Med tiden har de blivit en politisk belastning för den turkiska regimen, som inte ville ha dem där från början och som nu har funnit ett passande sätt att göra sig av med dem. Samtidigt använder Erdogan hotet att låta flyktingarna resa till Europa som ett sätt att motverka ett kraftfullt agerande från EU gentemot Turkiet.

Så samverkar EU:s politik med turkisk auktoritär nationalism, där flyktingar används som brickor i ett spel som riskerar att leda till nya konflikter, nya humanitära katastrofer och nya flyktingströmmar.

Inom EU pågår samtidigt en parallell process i migrationspolitiken. Ett tiotal EU-länder är villiga att ta hand om de migranter som räddas från båtarna i centrala Medelhavet. De drivande länderna är Tyskland, Frankrike, Malta och Italien som har öppnat sina hamnat för räddningsfartyg efter att det rasistiska partiet Lega har kastats ut ur regeringen.

Sverige finns inte med bland de villiga länderna. Justitieminister Morgan Johansson (S) säger till Sveriges Radio (8/10) att vårt land redan har tagit emot många asylsökande och att andra länder nu måste göra sitt.

Det är en ovärdig och destruktiv hållning. Att en större krets EU-länder behöver ta ett flyktingansvar är så självklart att det knappt behöver uttalas. Men att andra stater ska göra mer kan inte betyda att Sverige ska göra ingenting. 

Hållningen ”titta inte på oss, vi har gjort vårt” vinner ingen respekt och kommer inte att övertyga något annat land att ta ett större ansvar. Effekten kan rent av bli den motsatta, precis som när Sverige skärpte sin flyktingpolitik och andra länder följde efter.