Om en månad har cirka 400 miljoner européer möjlighet att gå till valurnorna. Men det betyder inte att alla kommer att göra det. Valdeltagandet i EU-valet brukar ligga kring 40 procent, med stor variation mellan medlemsländerna. I Sverige röstade 51 procent 2014 och mycket tyder på att valdeltagandet, som har haft en positiv utveckling, kommer att öka.
Därmed inte sagt att allt är bra. Enligt Novus undersökning, som genomfördes i början av april, känner nästan 6 av 10 svenska väljare inte att de har nog med information från partierna för att rösta (Ekot, 9/4). Det kan givetvis ha att göra med att EU-valrörelsen ännu inte riktigt har tagit fart, men det bottnar sannolikt även i något betydligt mer problematiskt.
Som Torbjörn Sjöström, vd för Novus, påpekar är bevakningen av EU inte särskilt påtaglig i Sverige. Vi fokuserar betydligt mer på nationella frågor, trots att EU-frågor på många sätt snarare är inrikes- än utrikespolitik.
Samma sak påtalades 2016 i utredningen ”EU på hemmaplan”, där det bland annat står att journalister i Sverige har bristande kunskaper om EU:s olika institutioner och att intresset på redaktionerna är skralt.
”På så sätt reduceras stormiga politiska konflikter i Bryssel till stiltje och EU framställs som byråkratiskt, tråkigt och ointressant,” sammanfattar Carl-Vincent Reimers, projektledare på Näringslivets medieinstitut, situationen (Medievärlden, 23/4).
Det är dock inte bara journalisternas kunskaper som sviktar. I utredningen säger en majoritet av kommunernas folkvalda och tjänstemän att de inte kan tillräckligt för att kunna prata med allmänheten om hur EU-lagstiftning påverkar kommunen, och när 60 universitetslärare i statsvetenskap fick frågan om de kunde namnge de lagstiftande församlingarna på EU-nivå (Europaparlament och ministerrådet) klarade inte 40 att ge rätt svar.
Och, handen på hjärtat. Hur många vet exempelvis vilka de största partigrupperna i EU-parlamentet är, i vilka de svenska partierna ingår och ungefär hur de svenska parlamentarikerna och deras partigrupper röstar i olika frågor? Att en tredjedel av alla nya svenska lagar och ungefär två tredjedelar av de kommunala besluten har sitt ursprung i EU-samarbetet? Eller att EU:s budget för i år är hela 1 700 miljarder kronor?
Det är alltså bara att hålla med utredaren Maria Strömvik: ”Hur vi än vrider och vänder på det här är kunskapen alldeles för låg”. Och även om intresset för EU-samarbetet har ökat på grund av Brexit, flyktingkrisen och fokuset på klimatförändringarna, som rankas som den viktigaste valfrågan bland väljarna, är luckorna ingenting som kommer att fyllas igen före den 26 maj. Däremot behöver kunskapen om EU-samarbetet och arbetet i Bryssel öka generellt och här är det många som måste hjälpas åt.
De politiska partierna och deras företrädare kan börja med att ägna vårens valrörelse åt att kampanja för saker som Europaparlamentet har mandat att besluta om, vilket de enligt Sigrid Melchior, författare till EU-handboken, inte brukar göra. Exempelvis när politiker går till val på att minska EU:s makt, vilket inte bestäms i parlamentet.
Medierna kan över lag bli bättre på att förklara beslutsvägarna och inte slänga sig med att ”EU” har fattat ett beslut – tillsynes över huvudet på medlemsländerna, trots att EU är summan av medlemsstaterna – som vid en första beskrivning låter korkat.
Varför inte starta ett tv-program på veckobasis, där de viktigaste EU-frågorna diskuteras på bredden och tvären, på ett spännande och lättbegripligt sätt? Det skulle sannolikt öka kunskapsnivån hos såväl journalister och folkvalda, som väljare i allmänhet.