Christer Nylander är Liberalernas gruppledare i riksdagen och i stort okänd utanför det politiska nörderiet. Men kanske inte så länge till. I helgen skrev han ett inlägg på sin Facebooksida – återpublicerat i Kvällsposten – som ser ut som utannonsering av en kandidatur till partiledarposten.

Avsikten uttrycks inte i klartext men innehållet är sådant. Den korta texten har två bärande teman. Det ena är Christer Nylander själv, hans bakgrund och vägen in i politiken – uppväxten i Åsum utanför Kristianstad, söndagsskolan, bokläsningen, möten med intoleransen, framgången för Ny Demokrati 1991. Det andra temat är det som han ser som dagens främsta politiska stridslinje, det mellan konservativ nationalism och den i vid mening liberala samhällsmodellen.

Nylander är återhållsam i tonen men knappast med budskapet. Nationalisterna vill skapaeninre sammanhållning med ett hårt yttre skal, skriver han. SD ska behandlas korrekt men inte ges ”skarp makt genom att påverka i politiska församlingar”. Det är heller ingen framgång om SD krymper medan andra partier ”tar över eller anpassar sig efter deras åsikter, värderingar och samtalston”.

Oavsett vart denna text för Nylander är den välkommen. Han flyttar bort fokus från den på senare tid så uttjatade frågan om hur Liberalerna ska växa, för att i stället tala om ideologi och de relevanta skiljelinjerna.

Lika viktigt som det är att förhindra direkt inflytande från nationalisterna är att vara observant på hur deras närvaro i politiken påverkar dagordning, perspektiv och tonläge i debatten. När andra partier söker makten genom att luta sig mot SD eller konkurrerar om SD-väljarna på SD:s favoritfrågor, är det svårt att säga var den taktiska politikanpassningen slutar och den genuina omvandlingen tar vid.

Men att resonera om allt detta i allmänna termer är en sak. Det är mycket svårareatt kritisera glidning i nationalistisk och reaktionär riktning hos tidigare allianskamrater. Här har Liberalerna hittills varit försiktiga. Christer Nylander får gärna bidra till en ändring.