Ledare Den här inställningen till EU bör man akta sig för: Starkt nog att dela ut frikostiga bidrag till regioner, vägbyggen och jordbruk. Men svagt nog för att inte effektivt avslöja korruption och återkräva pengar som använts fel.

Sådana kombinationer av starkt och svagtär alldeles lagom för länder eller intressegrupper som gärna kasserar in fördelarna, men lämnar det besvärliga åt andra.

För dem passar det att kontroll av utbetalt EU-stöd, och utredningar av fiffel och mutor, helt sköts av nationella myndigheter.

Dessa är i vissa länder svaga, och vill eller törs inte hindra något som gör att pengar flyter in från andra EU-länder, för att flyta vidare till dolda konton på Cypern eller i Malta

Det behövs starkare revision och effektivitetskontroll, och juridiska befogenheter på EU-nivå för att utreda bedrägerier, mutbrott och felanvändning av EU-medel. Det måste fungera även när fifflet blivit en del av maktutövningen i ett land, och när makthavare vill dölja det som pågår.

Det är främst för att lösa sådana problem som det pekas på behovet av ett ”europeiskt FBI” ochen europeisk åklagarmyndighet, för att stödja medlemsstater med små resurser, men också avslöja skumrask i stater där korruption ätit sig in i förvaltning och politik.

Det finns något att lära av hur illa det gick när Grekland fuskade sig fram, och till och med förfalskade nationalräkenskaperna.

I länder som Ungern, Tjeckien och Rumänien är nu nationell politik infekterad av korruption och missbruk av EU-medel. I Ungern söker regeringen bli populär genom att förbruka EU-pengar, och bryter samtidigt ned rättsstat och pressfrihet.

Inom en rad områden behövs större ambitioner i EU, mer ordning ochmindre utrymme att åka snålskjuts. Då krävs mer av överstatliga beslut, och bättre uppföljning och kontroll på EU-nivå. Inslag i den svenska EU-valrörelsen som går ut på att varna för en ”superstat” är mycket missvisande.

Den verkliga risken är den motsatta: Samarbetet kan drabbas av stagnation eller lamslås av oheliga allianser. Politiska nej-sägare kan då ge frispel åt ekonomiska intressen som kortsiktigt tjänar på miljömässiga eller sociala missförhållanden.

Ett annat tänkvärt exempel: Alla länder i EU borde ha åtminstone en viss nivå för miljöskatt på utsläppt koldioxid. Kraftverk och större industrier, och numera även en del flyg, omfattas av handeln med utsläppsrätter. Den förfuskades förut, men har numera börjat sätta ett verkligt pris på utsläppen.

Men utanför detta system finns breda sektorer som är svåra eller omöjliga att ta in i ett avancerat system för utsläppshandel. Det gäller inte minst fordonstrafik samt värmepannor i hus.

Att få till ett gemensamt beslut som gör att koldioxidskatt och utsläppshandel tillsammans täcker i stort sett hela ekonomin i alla EU-länder är angeläget. Det skulle hindra en del länder från att smita från viktiga delar av klimatpolitiken och lämna denna åt andra.

En sådan klimatpolitisk förbättring är något helt annat än att släppa loss en beslutsmakt för EU över inkomst- eller bostadsskatter.

Ifall EU blir svagare kan det för en tid kännas ”lagom”för de styrande i sådana länder som åker snålskjuts.

Men för Sverige blir det i så fall inte lagom, utan dåligt.