Wredén, lördag Det ska löna sig att arbeta, i alla inkomstlägen, för båda könen och hela yrkeslivet. För en del ”borgerliga” är detta centralt i skattepolitiken, då det verkligen gäller att välja, då det inte går att smita undan med att vara luddigt positiv till allt som är trevligt.

Det finns andra ”borgerliga”. När det gäller sätter de annat främst: Egna undantag och kryphål ska bevaras. Förmåner för vissa slags yrken, vissa varor eller vissa slags kapital skall skyddas. Det ska löna sig att låna och äga fastighet.

”Borgerlig skattepolitik” är en innehållslös floskel, förutom som etikett på utfallet av maktförhållanden, kompromisser och tillfälligheter i en koalitionsregering.

En liberal skattepolitik går det att tala om. Det går också att tala om minst ett par skilda slag av konservativ skattepolitik: en kontinental kristdemokratisk för att gynna hushåll med hemmafruar, eller en republikanskt amerikansk för att gynna höginkomsttagares kapitalvinster.

Skattepolitik kan även vara principlöshet satt i system, med undantag och särregler – såsom momsbefrielser för vissa slags företag eller skillnader i kapitalbeskattningen mellan olika slags egendom. Det finns de som anser sig ”borgerliga” och som eftersträvar och försvarar just sådan skattepolitik. Den praktiska följden, i en rad länder, har blivit skattesatser på arbete som är onödigt höga ­– eller varaktiga, ohållbara budgetunderskott.

Antiliberal går det att vara på många sätt. Men ”borgerlig” som benämning på liberalt och antiliberalt ihop är en tom besvärjelse, ett sätt att undvika att erkänna konflikter. Det kan också bli ett sätt att krypa, att underordna sig.

Ett annat exempel: Det finns ”borgerliga” som vill att sjukvården ska vara uppbyggd så att var och en har en egen husläkare, eller fastläkare som det numera kallas. Husläkaren i primärvården ska då ha ett samlat ansvar för att förebygga ohälsa och att slussa patienten vidare vid rätt tillfälle när specialiserad vård behövs.

Andra ”borgerliga” har något helt annat i centrum, att vara lyhörd för önskemål från den privatägda delen av vårdsektorn. Den del av husläkartanken som innebär etableringsfrihet är de mycket välvilliga till.

Men de krav på verksamheten och de system för primärvårdens ekonomiska ersättning som gör allvar av husläkartanken är inte så odelat populära i vårdföretagen.

Det gick åtta år med en fyrpartikoalition 2006-14 utan att husläkarmodellen fördes framåt. Men välviljan mot privatägda vårdföretag var stor. Nu står däremot fastläkarsystemet på arbetsprogrammet för politiken från i januari. ”Borgerlig” sjukvårdspolitik har föga av enhetligt innehåll, utöver avståndstagandet från att all sjukvård skulle vara statlig eller landstingsägd (något som inte heller socialdemokrater numera anser).

Jag såg i veckan riksdagsledamoten Mats Persson (L) i TV, i rollen som sitt partis ekonomiska talesperson. Nu är han samarbetspartner till regeringen om januariöverenskommelsen (som han i höstas och vintras var emot, utan att kunna visa på något annat alternativ än högerregering stödd på den mest antiliberala ytterhögern). Han upprepade och upprepade formeln ”liberal och borgerlig” ekonomisk politik, som han också använde i ett inlägg i Dagens Industri.

Där skrev han flera förnuftiga saker om konkurrenskraft, men nämnde inte den breda skattereform med både höjningar och sänkningar som är en viktig del av samarbetet där L ingår. Däremot viftade han med ett nytt grundavdrag för kapitalinkomster.

En liberal ekonomisk politik ger grunden för en stabil välfärd, och både socialdemokrater och moderata konservativa har nytta av den. Den kan betecknas som ”borgerlig” av den som vill. Men en mer konsekvent sådan politik finns det också ”borgerliga” som är frestade, eller helt inställda på, att bekämpa. Vad de vill är inte minst att skydda sådana förmåner i skattesystemet som belönar helt andra saker än arbete.

Benägenheten att blunda för att liberal står mot antiliberal är nu mer riskabel än för 10 eller 20 år sedan. Blockgränsen mellan socialdemokrateroch liberaler har blivit en mer sekundär skiljelinje, i Trumps och den europeiska brunhögerns tid. Genom hela västvärlden, även i Sverige, har ett ideologiskt bråddjup öppnats tvärs genom den ”borgerliga” konservatismen.

En del av denna söker sig mot den radikalt antiliberala ytterhögern, med dess kollektivism och dess förpestning av samhällsklimatet. Mer principlösa delar av de ”borgerliga” näringslivs- och gruppintressena föredrar detta, då de vill slippa kompromissa med fack eller med demokratisk vänster. Polariseringen kan bryta sönder det tidigare vitala mittfält där liberaler, socialdemokrater och moderata konservativa länge förstod att skydda Europa från extremism och socialt sönderfall.

Den faran möts inte med ha ordet ”borgerlig” som politisk besvärjelse.