Misstroendeyrkandet mot justitieminister Morgan Johansson (S) är ogrundat och destruktivt. Det kommer inte att leda till något gott för Sverige. Justitieministern har inte misskött sitt ämbete.
Sverigedemokraterna, som väcker misstroende, samt Moderaterna och Kristdemokraterna, som följer SD, kan inte peka på vad justitieministern personligen har gjort fel som ska ha orsakat de gängkriminella morden och mordförsöken i Malmö.
När det ska preciseras blir det luddigt. Jimmie Åkesson (SD) säger att Morgan Johansson är ”ytterst ansvarig för att klara de här situationerna”. Ulf Kristersson (M) är än vagare. Justitieministern är enligt honom ”ytterst ansvarig för den situation vi har fått i Sverige”.
Men det mest anmärkningsvärda skrev Kristersson i söndags på sin Facebooksida, apropå helgens dödliga våld i Malmö: ”I ett normalt land hade detta lett till att justitie- och inrikesministrarna hade begärt – och fått – mandat och resurser långt utöver det vanliga, med det uttryckliga syftet att krossa gängen och låsa in mördarna."
Mandat? Långt utöver det vanliga?
Det är oklart vilket ”normalt land” Kristersson syftar på, men svenska statsråds mandat anges i grundlagen och kan inte utvidgas med mindre än en grundlagsändring. En minister kan sägas vara ytterst ansvarig för lagstyrningen(!) av myndigheter som ligger under dennes departement, eftersom ministern bereder frågorna, men det är regeringen som utövar styrningen kollektivt med regleringsbrev, förordningar och sin utnämningsmakt. Samtidigt är statsråden förbjudna att lägga sig i enskilda beslut eller detaljstyra myndigheter.
Dessa regler gäller oavsett hur mycket det skjuts i den ena eller den andra svenska staden, eller vad ens en riksdagsmajoritet råkar anse om en ministers befogenheter i stunden. Det vet Ulf Kristersson, inte minst som före detta statsråd. Vilket gör hans famlande efter nya mandat till inrikes- och justitieministern desto mer anmärkningsvärd.
Det finns goda skäl till den svenska ordningen med självstyrande myndigheter. De styr under politiskt beslutade lagar. Men både Malmöpolisen, som är konstruktiv och nytänkande i arbetet mot grova brott, och andra myndigheter skyddas mot just den här typen av politiker som har nära till att springa och vifta med armarna.
Moderaternas och Kristdemokraternas beslut att ansluta sig till SD:s misstroendeyrkande visar på dåligt omdöme, men inte ett tillfälligt sådant. Det är resultatet av ett vägval. Moderaterna har gång på gång upprepat att de är beredda att avsätta regeringen, när som helst och av vilket skäl som helst, även på grund av en sakfråga där partiet är överens med regeringen.
Det största oppositionspartiet har målat in sig i ett hörn. I kritiska lägen hamnar initiativet lätt hos andra medan Moderaterna förkrymper sig själva till röstboskap. När SD i detta fall ropar misstroende har M inget annat val än att lyda.
Misstroendeyrkandet kommer inte att gå igenom. Moderaterna kommer att förlora – igen – medan SD får sin tid i rampljuset som oppositionsdirigent.
Är det så Moderaterna vill ha det?