Gästkrönika Coronakrisen visar att Socialdemokraterna haft rätt hela tiden, deklarerar socialdemokratiska riksdagsledamoten Magnus Manhammar i Expressen (23/3). 

I Dagens Nyheter (23/3) skriver företrädare för S-föreningen Reformisterna att nyliberalismens möte med verkligheten inte visade sig bestå provet. 

Och när det nya numret av socialdemokratiska idétidskriften Tiden kom ut häromdagen (23/3) lät chefredaktören Payam Moula meddela att det sker samtidigt som “vi ser de nyliberala idéerna gå i graven”. 

 

Frågan är bara hur allvarligt man ska se på nyliberalismens senaste dödsfall. Ideologin verkar nämligen inte ha tagit särskilt allvarlig skada av att deklareras död vid åtskilliga tidigare tillfällen.

Reformisterna skriver om hur “åtstramningarna” i en “hårt slimmad” sjukvård måste upphöra, men glömmer av någon anledning bort att nämna hur kostnaderna för den svenska vården ökat med runt 100 miljarder på bara några år. Och att det privata sjukhus som man vill förstatliga – Capioägda S:t Göran i Stockholm – i januari utsågs till Sveriges bästa mindre sjukhus (Dagens Medicin, 22/1).

 

En titt i spegeln vore klädsam. Risken är förstås att man, som Magnus Manhammar, bara får bekräftelse på att man haft rätt hela tiden. 

Enligt honom visar coronakrisen på behovet av en stark stat, det vill säga det Socialdemokraterna alltid förespråkat. Högern, som vanligtvis “argumenterar reflexmässigt för en svag stat” har nu kommit till insikt och “flera gånger poängterat hur viktigt det är att staten tar ett samlat grepp och ansvar”. Motfrågan, ställd av Timbros Emanuel Örtengren i en replik till Reformisterna (DN 23/3), är på vilket sätt den S-märkta familjeveckan bidrar till bättre krisberedskap.

Med lite god fantasi kan man kanske föreställa sig en stat som är stark trots att den inte är enormt stor. Fast det låter lite nyliberalt, och nyliberalismen kan väl knappast vara stark nu när den är död igen. 

 

Joakim Broman är fristående liberal skribent.