Ledare Ibland är det ingen hejd på vad politiker och intressegrupper vill att skolan ska lära ut. Programmering och arbetsmarknadskunskap trängs med krav på höjda resultat i teoretiska ämnen, som matematik, svenska och naturvetenskap.

Detta ska så gott som alltid rymmas inom ramen för den befintliga läroplanen, trots att det är svårt att se hur skolan ska klara av både nya moment och höjd ambitionsnivå, utan att det avsätts mer tid för undervisning.

Därför bör först Moderaterna, sedan övriga partier, lyssna på Eskilstunas kommunalråd Jari Puustinen (M). På förbundsstämman i helgen antog Sörmlandsdistriktet hans motion om att öka antalet skoldagar per läsår, från dagens minimum på 178 till 183, och förslaget ska vidare till Moderaternas stämma i höst.

Siffran ligger i linje med Eskilstunamajoritetens löfte om att öka antalet skoldagar i kommunen från 180 till 182 under mandatperioden. Även det är någonting för andra att ta efter.

För trots att det är fritt fram för skolhuvudmän att bestämma hur många skoldagar eleverna ska ha, så länge de håller sig inom intervallet 178-190, är det många som lägger sig på lägstanivån, även när de vet att skolresultaten behöver höjas.

Vid en första anblick låter kanske skillnaden mellan 178 och 190 inte som särskilt stor, men om man börjar räkna inser man att dagarna spelar roll. På 10 grundskoleår blir 12 skoldagar per år 120 dagar, vilket är ungefär två tredjedels läsår.

Tänk då tanken att man inte nöjer sig med en ökning till 183. Tänk om Sverige i stället kunde landa på 200, vilket är samma antal skoldagar som danska elever har. Då får svenska barn ett helt läsår extra, utan att skolplikten förlängs, och det bara genom att korta sommarlovet och kanske slopa sportlovet.

Givetvis skulle en sådan förändring märkas på elevernas resultat.

Här invänder kanske någon att förslaget är orealistiskt eftersom Sverige har lärarbrist och att eleverna behöver fritid för att orka med skolarbetet. Medan det första är ett reellt problem som behöver lösas oavsett om vi har kvar dagens läroplan eller utökar den, är det senare ingenting vi behöver oroa oss för.

Svenska elever har minst 6 890 timmars undervisning under sina år i grundskolan. Snittet i OECD är 7 538.

Samma trend gäller sommarlovet, som är cirka tio veckor i Sverige, medan eleverna i exempelvis England har sex och Norge åtta.

Summan av det hela är att svenska grundskoleelever får mindre lärarledd undervisning än sina jämnåriga i många andra OECD-länder, och de största vinnarna på fler undervisningstimmar är eleverna som ligger efter.

Det gäller i synnerhet om den utökade undervisningstiden möjliggörs genom att sommarlovet kortas ­– kanske kan Sverige införa tre terminer i stället för två – eftersom barn tappar i utveckling under långa ledigheter och elever från socioekonomiskt svaga hem tappar mest.

Det betyder att mer undervisning och kortare sommarlov är en träffsäker satsning för att utjämna skillnader och ge alla barn likvärdiga chanser till bättre skolresultat.

Dessutom är den som går i skolan i 200 dagar ledig i 165. Det finns alltså fortfarande gott om tid för fritidsaktiviteter, utlandsresor och sommarläger.