Ledare Sysslolöshet, dementa personer som boendekamrater och en otymplig organisation på äldreboendetvar nedbrytande för 87-årige Per-Olof Karlsson, berättade han i Katrineholms-Kuriren i veckan. 

För honom slutade det väl. Han orkade och fick lämna Lövåsgårdens vård-, demens- och korttidsboende i Katrineholm och flytta till ett servicehus i Vingåker. Men hans erfarenhet borde vara en larmklocka för de ansvariga för äldreomsorgen i Katrineholm – och inte bara där.

Personalbrist är ett välkänt och svårlösligt problem, och bidrar till de brister som Karlsson har beskrivit. Om en anställd är ute och går med en äldre blir det högre belastning för den övriga personalen under den tiden. Tidsmarginalerna räcker inte alltid till.

Men det kan inte vara hela förklaringen. Mycket tyder på att verksamheten på Lövåsgården inte är organiserad på ett optimalt sätt. Det är exempelvis orimligt att dementa placeras tillsammans med icke-dementa.

Det gäller även att utgå från det som Kristdemokraternas gruppledare Joha Frondelius säger i tidningen: Sjuka äldre kan bli friskare, varför en akut placering på ett visst äldreboende enbart bör vara en tillfällig lösning i vissa situationer.

Ett sådant förhållningssätt är, förutom att vara humant, god ekonomi. När Katrineholm nu sticker ut med sina långa väntetider på särskilt boende, bör platser på Lövåsgården inte tas upp av personer som inte behöver dem.

Och så gäller det att faktiskt upptäcka problem som just sysslolöshet och tristess. Katrineholms äldreomsorg får på det hela tagetett gott betyg i Socialstyrelsens öppna jämförelser när det kommer till aktiviteter för de äldre och graden av känslor av ensamhet – mycket högre än exempelvis Eskilstuna. 

Men det betyder inte att det är lika bra i alla delar av verksamheten och att Socialstyrelsens enkät fångar upp alla typer av upplevelser. Därför bör kommunens ansvariga vara lyhörda för berättelser som den från Per-Olof Karlsson.