Ledare I veckan föreslog Skolverket att antiken ska strykas ur historieundervisningen i grundskolan. Det är illa av två skäl.

Det första är att en människa behöver ha ett hum om ”forna civilisationer" för att kunna dra enkla paralleller och göra en tidslinje. I den linjen råkar framväxten av exempelvis demokrati, filosofi och matematik kunna härledas till antiken. Det är också där flera av dagens civilisationer har sitt gemensamma ursprung, vilket skapar särskilda band mellan Europa och Mellanöstern, som kan vara än viktigare att påminna om nu än på länge.

Det andra skälet är att nedprioriteringen av antiken inte sker i vakuum. Förslaget är ett symtom på att Sverige kanske inte precis har glömt att en nations välstånd bygger på utbildning och kunskap, men likväl hur man ser till att generation efter generation tycker att det är mödan värt att lägga ner den tid och kraft som krävs för att bilda sig.

Låt oss ta Skolverkets argument för slopandet av antiken som exempel: Historieämnet rymmer så mycket att alla moment inte hinns med på utsatt tid.

Det trista är att det är sant och att det inte bara gäller historia. Att försöka trycka in massa innehåll inom den befintliga tidsramen är ett generellt problem i skolan, där man år efter år har fyllt på med nya, ofta behjärtansvärda, saker utan att ta bort något annat eller utöka timplanen. Då blir resultatet att lärarna slopar saker i alla fall, vilket exempelvis gör att historieundervisningen ibland slutar på samma årtal som andra världskriget, trots att det har hänt en del sedan dess.

Men lösningen på att avståndet mellan oss och big bang blir allt längre, och att historien undan för undan därför rymmer fler årtal, är inte att kapa från början, utan att utöka kursplanen. Eftersom svenska elever har mindre undervisning än OECD-snittet kan det göras utan att något annat per automatik behöver strykas. Men timökningen kan också vara en del i en större översyn där man diskuterar vilka ämnen och moment som ska ingå i grundskolan 2020.

Här är det viktigt att komma ihåg att det inte finns något egenvärde i att ha just de ämnen som "vi alltid har haft". Att kurser tillkommer, ändras och försvinner är oundvikligt. Exempelvis är det sannolikt få som anser att historieämnet ska se likadant ut nu som när folkskolan infördes 1842, och de flesta har inga problem med att kristendomsämnet har ersatts av religionskunskap. 

På samma sätt kan man i dag ifrågasätta om alla elever måste studera slöjd, bild och musik i sju till nio år. I stället skulle man kunna tänka sig en bantning av de estetiska och praktiska ämnena, kombinerat med en utbyggnad av kommunala kulturskolan, så att de som vill får fördjupa sig i exempelvis måleri eller sång på fritiden.

Den här oförmågan att prioritera och låta bildning ta plats på annats bekostnad är inget unikt för skolan, utan kan snarare klassas som en spegling av samhället, vilket även märks på biblioteken. Eller vad sägs om den över tio år gamla rubriken "Lugna bibliotek blir spektakulära mötesplatser" (SvD, 27/6-2006)?

I artikeln beskrivs Stockholms stadsbibliotek med "sitt upphöjda lugn", där böckerna står "som i en ljus kyrksal", som "allt vad ett modernt bibliotek inte ska vara". Arkitekten sägs ha ritat "ett boktempel – inte ett avslappnat vardagsrum". Och framtidens bibliotek ska i stället vara platser som främjar möten.

I dag ser vi resultatet. Inte minst i flera rapporter som publicerats under året. 

För bara några dagar sedan målade DIK – facket för kultur och kommunikation, upp bilden av biblioteken som samhällets sista utpost, där bibliotekarierna får hjälpa till med ärenden till banken och Försäkringskassan, och allt fler har upplevt våld eller våldsamma situationer. Samtidigt visar årets biblioteksstatistik från Kungliga biblioteket att mycket annat går nedåt, som antalet utlånade böcker, antalet fysiska böcker och antalet bibliotek som är minst halvtidsbemannade. 

En annan negativ trend är ungas läsvanor. I Statens medieråds senaste rapport framgår att läsningen bland ungdomar kontinuerligt har sjunkit sedan 2005 och i dag läser bara 11 procent av 17-18-åringarna dagligen böcker eller tidningar.

Det är inte en jättevågad slutsats att allt hänger ihop. 

Ett samhälle som värderar kultur och bildning skulle aldrig stryka antiken ur grundskolans läroplan eller göra om lugna bibliotek till spektakulära mötesplatser, dit allt fler dras av andra skäl än att låna böcker, läsa tidsskrifter, söka information eller lyssna på författarsamtal. Gör man det sänder man signalen att litteratur och kultur på sin höjd är trevlig förströelse när andan faller på, vilket inte kan skiljas från de undermåliga skolresultaten. Den som läser blir i regel bildad och den som är bildad vill i regel läsa och veta mer, inom många områden.

Därför är inte huvudproblemet att Skolverket vill stryka antiken. Problemet är att vi har skapat ett samhälle där Skolverket ens tänker tanken.