Ledare Det är för mycket begärt att kommunal socialtjänst och personliga assistenter ska ta hand om patienter med några av de allra mest vårdkrävande psykiatriska funktionshindren. Där långvarig specialiserad institutionsvård verkligen behövs måste den finnas. Men det kan då bli ofrånkomligt att vårdboendet ligger långt från de anhörigas hemort. 

Detta är bättre än de tragiska följderna i en av Sörmlands kommuner – Eskilstuna – där en man med ett svårt intellektuellt funktionshinder flyttats till hemkommunen efter att tidigare ha bott på vårdhem i annat län, förenat med särskola. 

Tidvisa inläggningar hos psykiatrin, men sedan tillbaka till ett boende i ren misär. Det elände som Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning skildrat är mycket långt från det vanliga tillståndet inom kommunal omsorg om psykiskt funktionshindrade. Men även sällsynta fall kan säga något viktigt om var allvarliga luckor kan finnas i vården. De kan visa på vilka punkter gränsdragningen mellan landsting och kommuner behöver justeras, i vårdansvar, kostnadsansvar eller båda.

Över åren har det skett mycket stora förbättringar av omsorgen och levnadsförhållandena för många funktionshindrade. LSS-lagen och de personliga assistenterna har varit viktiga, men även att mycket av det tidigare boendet på psykiatriska långvårdskliniker kunnat ersättas med öppenvård stöttad av en kommunal omsorgsverksamhet. En återgång till det gamla är inte svaret.

Men luckorna behöver täppas till vad gäller en del av de tyngsta vårdbehoven hos psykiatriska patienter, där mycket stora funktionshínder kan lägga omöjliga arbetsuppgifter på personliga assistenter eller kommunal omsorgspersonal. Vårdbehövande kan bli bollade fram och tillbaka mellan landstingets psykiatri och kommunal socialtjänst – som försöker med växlande placeringar men ryggar inför den kostnad som boende på vårdhem med specialiserad kompetens innebär.

Psykiatrin i det stora landstinget kan uppfattas vara snabb med att skjutsa särskilt besvärliga patienter från sig. Den skriver ut dem, tillbaka till även en liten kommuns socialtjänst, där ett enda sådant fall kan slå ett märkbart hål i en redan ansträngd budget.

Kommunerna och sjukvården företräds båda i den ofta så nyttiga organisationen SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Där borde den här frågan redas ut snarast.

När detta görs är det bra att också inse att psykiatrin nu inte är betald och bemannad för att bygga upp långtidsboende för en del ytterst vårdkrävande omsorgsfall. Psykiatrin är dessutom klämd från minst tre håll. 

Den belastas av mindre allvarliga fall när primärvården remitterar vidare patienter som inte behöver kvalificerad vård på psykiatrisk klinik. Den får ta hand om psykoser som vållas eller förvärras av narkotika. Den försummas också i den ofta högljudda vårddebatt som främst larmar om långsam service vid olika lindrigare åkommor.

En av vägarna att tänka på är trots detta att något utvidga den regionalt finansierade vårdens ansvar. Det bidrar då även till att utjämna kostnader över ett större antal kommuner. En annan väg är att i större utsträckning anlita specialiserade vårdhem, privatägda eller kommunala, och förstärka den utjämning mellan kommuner som i dag finns för LSS-kostnader.

En omöblerad, sönderslagen villa med avföring på golvet, är i vart fall inte något som kan få fortsätta.