Sverige kommer att anmäla intresse för att delta i den mindre krets av västländer som Frankrikes president Emmanuel Macron samlar för förberedelser inför eventuella militära insatser i krishärdar.

Regeringen har nyligen gett besked genom försvarsminister Peter Hultqvist (S). Enigheten ser ut att bli bred. Från S och MP till åtminstone Moderaternakan allmän uppslutning väntas. Vänsterpartiets avvisande besked är deras vanliga vad gäller så gott som alla slags försvarssamarbeten västerut.

Den nya samarbetsformen utmärks av att vara mycket informell, och inte minst bestå i praktiska förberedelser mellan deltagande länders försvarsledningar. Den är tänkt att möjliggöra snabba politiska beslut om en uppblossande kris hotar europeisk säkerhet. Det kan gälla operationer under FN- eller EU-mandat, men också insatser där FN och EU är för splittrade för att kunna komma till beslut.

Det är alltså något annat än en försvarsallians. En sådan innehåller garantier och skyldigheter att ingripa då en annan medlem hotas.

Det president Macron satt igång är vid sidan om Natoalliansens och EU:s beslutsprocesser. Detta går helt på tvärs med tidigare tänkande i en rad regeringar.

Bland annat var Tyskland först klart skeptiskt, utifrån hållningen att alltid betona Nato framför EU, och att i andra hand önska att EU-samarbeten på försvarsområdet helst bör omfatta alla medlemsstater.

Liknande synsätt på svenskt håll har förmodligen bidragit till att det tagit en del tid med beskedet försvarsministern gav i förra veckan.

Tidsåtgången kan möjligen också ha berott på att det i andra huvudstäder undrats över Sveriges villighet att sätta av tillräckligt med resurser.

Nu börjar det i alla fall klarna. Uppställningen av länder har en hel del utrikespolitiskt intresse.

Förutom Frankrike, Storbritannien och Tyskland är det de nordiska länderna inklusive Estland, men utan det militärt obetydliga Island. Vidare Holland, Belgien, Spanien och Portugal.

Saknas gör, förutom några mycket resurssvaga länder, ett antal stater där regeringarna, som i Italien, innehåller partier inom den ofta Putinlutande yttre högern. Därtill saknas stater som på andra sätt kan misstänkas ta för mycket hänsyn till Putinregimen.

I det nya samarbetet syns en vilja från Frankrike och andra att hålla ihop en nära säkerhetspolitisk samverkan med Storbritannien oavsett hur det går med Brexit. Den här gruppen framstår också som en kärna av länder som har skäl till oro när Natosamarbetet blivit mer skakigt. Detta beror både på Trump som person och på några regeringar i Europa som vill stå honom nära samtidigt som de själva rör sig i auktoritär riktning.

Länder där det kan väntas finnas både vilja och förmåga söker sig i detta läge närmare varandra – både medlemmar och icke-medlemmar i såväl Nato som EU.

Detta förklarar både Tysklands deltagande och att Finland och Sverige anmäler sitt intresse.

Om detta kan det komma att höras mindre klartext och mer av diplomatiskt luddighetsprat. Men det är betydelsefullt, och skälen är goda.

Sverige liksom Tyskland behöver då också se till att anslagen till militärt och annat försvar lyfts så att förmågan blir i klass med viljan.

Det ställs då krav på alla partier som delar insikten om den säkerhetspolitiska hotbilden. Oavsett sin syn på regeringsfrågan ska de hjälpa till att ta fram de skattemedel somkrävs.