Signerat av Susanne Nyström En person tittar på tv medan en annan lyssnar på radio, ganska nära varandra. Eftersom det här är före internets och paddornas tid kan de inte lösa situationen med att ta på sig hörlurar.

Alltså finns det två val. Antingen skruvar den ena upp radiomusiken efter eget önskemål. Då måste den andre göra samma sak för att inte tv-serien ska dränkas av Händel, varpå orgelmusiken höjs ytterligare, tv:n följer efter och så vidare tills grannarna börjar hålla för öronen.

Eller så ställer båda in ljudet på en acceptabel nivå. Ingen hörs mest, men det är möjligt att tillgodogöra sig det man vill av tv-serien och operan och avgöra om man gillar det man hör eller inte.

Nu handlar den här texten inte om för-internetslig tid, utan om den politiska debatten post regeringsbildningen. Visst har politiker rätt att vara ledsna, arga och besvikna när de inte får sin vilja igenom. Men det betyder inte att vad som helst är tillåtet.

Ta förra veckans förtroendeomröstning om statsrådet Annika Strandhäll (S), som för övrigt prickades av KU på tisdagen. Olika partiers riksdagsgrupper landade i olika slutsatser i frågan om de hade förtroende för henne och röstade därefter.

Det fick Ebba Busch Thor (KD), som ville fälla Strandhäll, att skriva ”Idag är C ett rent lydparti till S”, varpå Annie Lööf (C), som med rätta verkar vara rätt trött på påhopp från höger, svarade: Ett parti som kallar Centerpartiet för både quislingar, lydhund och benprotes har jag svårt att ta på all allvar.

Mittemellan fanns Christer Nylander (L), som framstod som ett under av sans och balans, när han sakligt redogjorde för varför Liberalerna saknade förtroende för socialförsäkringsministern.

Det senare behöver vi mer av i svensk politik. Den som röstar som Socialdemokraterna är givetvis lika lite lydparti till Stefan Löfven som KD är stödhjul till Moderaterna, vars linje KD valde att stödja. Det vet Ebba Busch Thor och det vore en välgärning om fler politiker, likt Nylander, kunde hålla sig för goda för att ta till överdrifter och hårda ord.

Den linjen betonades under veckans första utfrågning av kandidaterna till den liberala partiledarposten. Erik Ullenhag pratade om ett osvenskt debattklimat och partiledare som skriker på varandra i tv, och Nyamko Sabuni nämnde respektlösheten i sociala medier.

Vidare har Ullenhag tidigare sagt att den som har en vilja att någon gång få ihop allianspartierna igen har ett ansvar för att inte använda ett högt tonläge (Kvartal, 29/5). Dessutom understryker han, vilket den forna integrationsministern tyvärr numera är rätt ensam om, att de åtta borgerliga regeringsåren var framgångsrika på flera områden, och förklarar att han är stolt över att ha suttit i Fredrik Reinfeldts regering. Detta samtidigt som många andra tycks tävla i att ta avstånd från regeringsårens politik och den mest framgångsrika partiledare som Moderaterna har haft.

Oavsett om Ullenhag blir partiledare för Liberalerna bör företrädare för samtliga partier tänka på hur de pratar om varandra och välja sina strider. Det gäller särskilt de som har eventuella planer på framtida samarbete.

Att kritisera i enskilda frågor är en sak. Att öka volymen i rummet, först lite, sedan lite till, tills väljarna börjar hålla för öronen, är någonting annat.