Nyström lördag Snart är det dags för Pridei Sörmland.

Först ut är Eskilstuna, där uppladdningen inför Springprideparaden den 18 maj börjar redan på måndag, för att sedan pågå hela veckan. Det blir bland annat regnbågspyssel, regnbågsmässa, föreläsning om hbtq i arbetslivet, panelsamtal om Eskilstunas hbtq-historia och standupshow med komikern Marika Carlsson.

På lördagen står, förutom själva paraden, exempelvis livemusik, utställare, tävlingar och Eurovision Song Contest på programmet. Det mesta leds av konferenciern Thobias Thorwid, som tidigare har sänt podden ”Regnbågsliv”.

Veckan efter är det Katrineholms tur. Även där inleds firandet redan på måndagen, med flaggtillverkning, föreställning om kvinnor som raderats ur historien och seminarium om våld mot hbtq-personer. Detta följs bland annat av workshops och en visstuga, och lördagen den 25 maj är det först prideparad och sedan livemusik och andra festligheter.

Sist ut är Vingåker, som i år kommer att fira Pride för fjärde gången. Det är än så länge oklart när, men förra året ägde evenemanget rum i slutet av sommaren.

Är det här flaggviftandet verkligen nödvändigt?

Tyvärr är svaret ja.

Även om Sverige i dag har cirka 70 Pridefestivaler, vilket gör oss till det land i världen med flest Prideevenemang i relation till antalet invånare, finns det andra händelser som inte är lika trevliga. Det handlar bland annat om Prideflaggor som rivs ner, personer som bryter sig in i Pridetåg och klistermärken som uppmanar folk att göra motstånd mot Pride.

Dessutom talar många siffror sitt tydliga språk.

2016 polisanmäldes cirka 550 hatbrott med homofobiska motiv och drygt 70 med transfobiska, vilket troligtvis bara är toppen på pyramiden. Enligt Nationella trygghetsundersökningen utsattes 23 000 personer i Sverige för 45 000 homofobiska hatbrott 2016, och bland unga homo- och bisexuella har 65 procent av kvinnorna och 48 procent av männen blivit bemötta på ett kränkande sätt.

Det gör att många hbtq-personer har lågt förtroende för polisen, skolan, sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen, eftersom de känner sig diskriminerade i mötet med personalen.

Ett annat underbetyg är att det fram till 2017 bara var 3 procent av polisanmälningarna som ledde till åtal.

Fler dystra siffror kommer från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, som uppger att en fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna har försökt ta livet av sig. Var femte av 16-25-åringarna har utsatts för fysiskt våld av en närstående. Och förekomsten av psykisk ohälsa är högre bland personer i samkönade än i olikkönade äktenskap.

Ytterligare smolk i bägaren är att Sverige inte har följt rekommendationen från ILGA Europa, som är en paraplyorganisation för hbtq-personers rättigheter, angående att reformera lagar och regler på asylområdet, så att de ger ett heltäckande skydd för personer som flytt på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

Sammantaget visar siffrorna att hbtq-personer i många fall inte tillåts leva sina liv på samma villkor som heterosexuella och det är precis det som Pride handlar om.

Inte andra villkor.

Inte särskilda rättigheter.

Utan att alla ska ha samma villkor och samma rättigheter.