Ledare Inför det senaste riksdagsvalet lovade Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund sina söner, som är adopterade från Sydkorea, att aldrig bidra till att Sverigedemokraterna får inflytande. Han höll sitt löfte och i stället för att fortsätta med Alliansen, som behövde SD:s godkännande för att klara statsministeromröstningen, valde L att samarbeta med S, MP och C.

Inför samma val avgav Moderaternas partiledare, Ulf Kristersson, ett liknande löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried, som efter mötet med Kristersson sa: "Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande." (DN, 7/9-2018

Tidigare samma år hade Kristersson sagt ungefär samma sak till Aftonbladet: "Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD." (Aftonbladet, 8/1-2018)

 

Så låter det inte i dag. På Eskilstuna-Kurirens direkta fråga, om inte onsdagens möte mellan Kristersson och Åkesson var ett svek mot Fried, låtsas Kristersson knappt om löftet, utan menar att SD-motståndet var en kompromiss inom Alliansen, som "alla vet" att han inte drev, utan kom från Centern och Liberalerna.

Problemet är att det inte var det Kristersson sa och om han kan slira på en så grundläggande ideologisk princip, uppstår frågan vilka andra löften han är beredd att slänga över bord med lika tunna motiveringar. I DN försvarar han svängningen mellan 2018 och 2019 med att "allt har förändrats i svensk politik" och att "vi har en regering som ingen kunde föreställa sig för bara ett år sedan", vilket inte är sant. 

Utifrån partiledarnas löften före valet är dagens regeringsunderlag det mest logiska, vilket ledarsidan påpekade flera gånger, och samarbeten över blockgränsen är ingen nyhet i svensk politik.

 

Därför är det svårt att dra någon annan slutsats än att Kristerssons SD-vurmande beror på att SD just nu framstår som minsta motståndets väg mot statsministerposten, vilket är att underskatta Jimmie Åkesson, som kommenterade onsdagens möte med att han uträttat mer på onsdagen än under alla sina år i riksdagen. Det verkar alltså inte bättre än att Ulf Kristersson är på väg att ge Jimmie Åkesson det konservativa block – bestående av M, KD och SD – som han önskade på landsdagarna för fyra år sedan.

Då var dörren från övriga partier stängd, och när M och KD nu ändrar sig, utan att Åkesson behöver lyfta ett finger, är det värt att påminna om att SD är samma parti, med samma toppnamn, som när de kom in i riksdagen 2010. Skillnaden är att de är mycket större och mer slipade, vilket mot vad många verkar tro inte gör dem harmlösa.

 

För som ledarsidan tidigare har påpekat anser SD att deras snäva nationalism är överordnad den mångfald av idéer som är ett grundfundament i en demokrati. Och när västländer går från att vara liberala till odemokratiska, auktoritära stater, sker det inte genom blodiga statskupper, utan genom att lagar förändras stegvis.

Nu håller garden mot den sortens åsikter på att sänkas, eftersom M och KD hellre vill göra gemensam sak med SD än stå för vad de lovade så sent som förra året, vilket bara är att beklaga. Vikten av en stark liberal politisk mitt, har sällan varit viktigare än nu.